Ni här på forumet tycks ju inte ha något emot sådant här, så jag tänkte lägga upp de första sidorna av min senaste idé för recension. :-)Den går för övrigt, i brist på bättre och än så länge, under namnet "Helgat Vare ditt Namn".
---
1
Jag förmodar att jag har på min höjd ett par timmar kvar att leva, och under dessa har jag alltså föresatt mig att berätta min historia. Dessvärre har jag ingen aning om var jag ska börja och således kan jag bara sitta här och vänta in mina tankar och mitt öde.
Är jag rädd? Jag antar det. Jag antar att det är det den där oidentifierbara värken i mellangärdet betyder. Jag vill inte tänka på det nu, dock.
Runt om mig står lövskogen höstkal och dimmig i det svaga gryningsljuset. Trädet jag lutar mig mot är hårt och skrovligt; marken jag sitter på kändes torr då jag satte mig men redan har fukten börjat leta sig upp genom mina byxor.
Löven är sedan länge fallna och av deras forna grönska syns inte längre det ringaste spår. Träden sträcker sina nakna grenar mot grå himmel och någonstans kraxar en kråka. Inte mer än ett par timmars rask promenad skiljer mig från Citadellet och än mindre från den gamla begravningsplatsen jag korsade på min väg hit. Gravstenarna stod till hälften raserade, delvis täckta av mossa och med namnen på de som vilar där icke längre möjliga att uttyda. Det finns förmodligen de som skulle se det som ett tecken, detta att jag stötte på platsen mitt ute i skogen. Själv undrar jag mest vem som reste stenarna och varför. Prästerna bränner sina egna.
Ja, det är en föga trösterik plats jag valt att dö på, men jag antar att den duger lika gott som någon annan. Ändå känns det en liten smula bittert att behöva sluta sina dagar borta från Citadellet, och den gemenskap som trots allt blivit min under det år jag vistats där.
Ja, Citadellet. Varför inte börja med Citadellet?
* * *
Du kan börja med att föreställa dig en by. En by, som vilken dylik som helst. En lerig huvudgata, en handfull trähus som sett sina bättre dagar. Ett värdshus; "Porten", en smedja, några till. Några bybor med sänkta blickar, valkiga händer och slitna kläder, sysslandes med sina vanliga göromål. Byn omgiven av tunnland med sädesfält och en gård här och där, möjlig att urskilja även på detta avstånd tack vare det platta landskapet.
Hit kom jag ridande en fuktig höstdag, mycket lik den jag blott ett år senare skulle dö på. Jag red längst den leriga huvudgatan, kastade en blick på den klunga bybor som stod i sällskap med en stor, grå häst under smedjans tak, väjde för gumman som kom kånkande på en spann vatten och stannade framför värdshuset.
"Hela den där byn såg ut som om den levde i en stor skugga", skulle Therion senare viskande anförtro mig, till hälften livrädd, till hälften upphetsad och drucken. Just då kunde jag bara rycka på axlarna, men ju mer jag tänkte på det skulle jag komma att hålla med honom. Eller också var det bara vädret, den dagen och de följande.
Jag klappade min tålmodiga, bruna valack som burit mig så många fjärdingsväg, knöt loss min packning och gick in på värdshuset för att förhöra mig om sovplats.
Till min stora förvåning fann jag värdshuset långt ifrån så proppfullt som jag befarat. Vid ett av borden satt en skara på tre ynglingar i lågmält samspråk, och de tystnade och nickade vänligt mot mig då jag steg in genom dörren. Utspridda i rummet satt även fyra andra unga män, som tycktes föredra sitt eget och ölets sällskap.
Jag korsade rummet och gick fram till bardisken, bakom vilken en fet man med illasittande kläder och sur uppsyn ägnade sig åt att torka ett ölstop. Utan ett ord tog han fram en nyckel från under bardisken och började gå mot trappan som ledde till övervåningen. Jag följde efter.
Jag tilldelades en högst genomsnittligt rum, mycket likt många av de jag sovit i på sistone. Ett fönster med utsikt mot gränden nedanför, en bred säng avsedd för minst två personer, ett litet bord med vit linneduk vid fönstret, en öppen spis, ett fyllt tvättfat, en trasmatta på golvet, opersonlig lukt. Värdshusvärden lade nyckeln på bordet och gick sedan ut, fortfarande utan att säga ett ord. Jag stängde dörren efter honom.
Jag lutade packningen mot bordet och sjönk sedan ned på sängen i sittande ställning. Jag drog med händerna över ansikte och hår, och kände plötsligt en lust att gråta, lika oemotståndlig som obegriplig.
Jag var arton år gammal och jag hade under två månvarv befunnit mig på hästryggen och vägarna som fört mig från min fars borg långt uppe i norr hit, till mitt mål. Jag var andre sonen till en inte helt obetydlig adelsman i Karchans skogiga, vidsträckta kungadöme, men inget av det spelade längre någon roll. Jag var en Utvald, en av de drygt tvåhundra prinsar och lägre adelsmän som vederfarits äran att få utbildas till Präst av Citadellet. Min mor hade gråtit då kallelsen kommit, och ingen hade kunnat utröna huruvida tårarna kom sig av sorg eller glädje. Min far hade lagt handen på min axel och förkunnat att han var stolt över mig. Själv hade jag känt varken stolthet eller glädje, ty jag hade vant mig vid det i stort sätt bekymmersfria livet vid fars borg. Här hade mina dagar flutit förbi under det att jag jagat, ridit, umgåtts med mina bröder och fars soldater och gjort mitt bästa för att vänja mig vid tanken på att gifta mig med Raona, dotter till den rike markägarens vars domäner låg till nordväst om fars.
Men desto mer jag tänkte på det, desto mer hade tanken tilltalat mig. Tanken på att lämna över mitt förestående äktenskap till min fjortonårige bror (som säkerligen förbannade Prästerskapets namn häröver), tanken på att få göra en lång resa över nästan hela kontinenten, och inte minst tanken på att få studera verkliga Mysterier. Det sistnämnda hade aldrig tidigare lockat mig i någon högre grad, även om jag var lika road av att läsa som någon annan, men då jag såg sådana studier i min nära förestående framtid fann jag mig själv nästan obehagligt tillfreds.
Således hade det varit med lätt hjärta jag tagit avsked av min familj och anträtt ritten, endast nedtyngd av det ovedersägliga faktum att utsikterna att någonsin få se dem igen var närmast obefintliga. Denna realitet hade jag trängt undan med viss framgång, och istället distraherat tankarna med att se framemot min långa resa.
Jag hade ridit längst den väg som omgiven av mörk granskog slingrade sig ut från fars borg till den stora allmänna huvudvägen. I det gryende mörkret hade jag stannat hästen i vägskälet, läst vad som stod att läsa på skylten, kastat en blick norrut och sänt en tanke till vår huvudstad Kranc och Kungens hov. Jag visste att den norra vägen skulle leda mig dit och vidare, till de rika gruvstäderna Fratish och Kor, till de höga otillgängliga bergen och glaciärerna där bortom. Sedan hade jag satt hälarna i hästen och vänt den mot söder.
Under två månvarv hade jag sett och upplevt mycket, kanske alltför mycket, av det världen med ett gäckande leende bjöd på för den som hade modet att pröva. Jag hade förundrats över den storslagna Kir-helgedomen i Chalot, jag hade kastat sten utför bråddjupet i Haladon, jag hade druckit vin med adelsmän i Cam och öl med fiskare på en krog i Galan. Och jag hade smakat kärlek, en kärleks vars sötma ännu dröjde sig kvar på mina smäktande läppar och vars hårlock jag bevarade som min dyraste skatt.
Nu var jag framme och det avstånd som skiljde mig från de människor som vinkat mig farväl utanför borgen där jag levt mitt liv var stort och oöverstigligt. Och sittande på min säng i det där värdshuset i den namnlösa byn, berövad all den säkerhet som varit min som färdeman, kände jag mig återigen nära den lilla pojken som ropat på sin mor många mörka nätter då hans fantasi målat upp alltför hemska bilder för att han skulle ha modet att somna om ensam.