Jag håller med Yermon och Nevyn angående dina fel.
Jag har skrivit en liten lista på vad som inte var så bra, samt en egen version av din berättelse (hoppas det inte gör något...)
Han stod i början av Spjutbergen?
Är det alltså en lång bergskedja som han tänker följa?
Vid foten av Spjutberget heter det faktiskt?
Som flera tidigare har nämnt, så låter det inte så bra med alla cm, kg osv.
Dessutom så finns det vissa ord som man bara inte använder i vissa sammanhang.
Knallblå, är ett bra exempel. Det passar inte in så bra i texten, använd en liknelse i stället.
Det är väl hur som helst rätt ovanligt att man beskriver en persons ögon?
Ha inte med sådana beskrivningar?
Försök för den delen att väva in beskrivningen i texten, se hur jag har gjort.
En dryg klättring? Det låter inte heller så bra.
?Dom? som du skriver, skriver man egentligen inte. Dom, sej, dej, mej, alla dessa ord finns i gamla svenska böcker. Nuförtiden heter det helt enkelt ?De?.
Använd inte heller förkortningar som p.g.a.
Stenblock är ett ord och skrivs där för som ett ord.
En sak som jag fann rätt underligt var att Folik klättrade uppför berget, men männen han mötte GICK nedför det.
Man skriver absolut inte ?så? överalt. Om du skriver på det sättet så blir det, om inte alltid fel, aningen irriterande. Om du skriver på ett annat sätt, blir det mer flyt i texten.
Undvik för den delen att skriva Grasdof gjorde det, Grasdof gjorde det, Grasdof gjorde det?
Variera språket, så blir det mer flyt :@)
Att skriva något som flyter på bra är kanske rätt svårt, men efter ett tag ser man vad som passar. Ungefär på det sättet som man i svenska förstår var man sätter ut ?en? eller ?ett?. Ett äpple, en bil, ett träd, en buske. Man lär sig det helt enkelt.
En grotta av sten, skrev du?
Jo, han var i ett berg, vad hade du förväntat dig? Frigolit?
Nåja, en svensklärare i högstadiet skulle säkert ge dig G+, trots alla stavfel mm. Men alla vet ju att högstadielärare verkligen vill att man ska klara sig?
Idén var aningen löst sammanhängande och skulle antagligen inte kunnas användas till en bok utan väldiga förändringar, men du kan ju använda den för att öva dig på att skriva.
Hur som helst så skulle det hela ha kunnat se ut ungefär såhär, som jag skrev lite snabbt:
Folik stönade, den här klättringen var inte bra för en man över 250 år. Han vände sina klarblå ögon mot himlen i ett försök att se bergets topp. Egentligen såg han inte ut att vara så gammal, hans kropp var ung och frisk, kanske aningen överviktig, men ändå frisk. Han var en rätt reslig man; när folk såg honom komma skridande över stadens gator fördes deras tankar osökt till Opilars trollkarlar. Folik log vid tanken, de skulle bara veta. Men hans leende dog snabbt bort. Detta var inte en dag att le. Tjugo man hade han haft med sig denna morgon, men de hade strukit med i ett bakhåll. Han hade ensam undkommit som genom ett mirakel, och hans färd hade således fört honom till Spjutbergen.
Hans tankegångar avbröts plötsligt av ett fruktansvärt vrål som sände kalla kårar längs hans rygg.
Han visste nog var det kom ifrån. Det var odjuret Grasdof, en enorm best som bott här i bergen sedan urminnes tider. Många kämpar och speciellt trollkarlar hade försökt besegra besten, men misslyckats. Efter alla dessa försök avskydde Grasdof trollkarlar, han hade näst intill fått ett sjätte sinne som sade honom när en trollkarl närmade sig. Folik förbannade alla gamla lycksökare som stört monstret, han själv hade fått utstå nog med problem den senaste dagen.
Ett stort stenblock kom dundrande nedför sluttningen och svepte just och just förbi Foliks huvud och fick honom nästan att tappa balansen. Där, högt uppe på en avsatts stod Grasdof.
Fylld av vrede och panik slog Folik ut med sin ena arm och en eldslåga slungades rakt mot monstret som stod emot attacken och bara skrattade åt trollkarlens fåfänga försök att skada honom.
Stenblocken fortsatte hagla över Folik där han stod och kände sig hjälplös.
Plötsligt fick han syn på något och slungade en vit eldslåga uppför berget. Lågan passerade monstret, som nu nästan stod dubbelvikt av skratt, och slog i klippväggen bakom. Vad var det här för en trollkarl som inte ens kunde sikta ordentligt?
Grasdof hörde plötsligt ett mullrande ljud bakom sig och vände sig om just i tid för att upptäcka ett stort stenblock som kom rullande mot honom.
Med ett skrik fyllt av vrede slängde sig monstret åt sidan i ett desperat försök att undvika stenen, men han misslyckades och stenen slog honom medvetslös.
Folik skyndade sig så gott han kunde för att passa på medan monstret var avsvimmat. Normalt skulle Folik aldrig ha tagit den här vägen till oraklet, men det var bråttom och han var dessutom efterspanad. Fem gånger tidigare hade han sökt oraklet på toppen av berget, men den här gångan var han kallad av en långt viktigare anledning än vanligt, det var en helt annan sak.
Ett svagt blänk av metall fångade hans uppmärksamhet. Någon kom gående genom passet nedanför. Genast slängde han sig åt sidan, efter alla dessa besvär skulle han inte åka fast när han var så här nära.
??idiot, hur kunde du tappa bort honom?? ekade en röst mellan klipporna.
?Jag vet inte, han bara försvann medan vi var upptagna med männen han hade med sig.?
Två män i rustning kom gående där nere och passerade honom, vilt diskuterande, utan att ens slå upp med blicken mot Foliks gömställe.
När passet åter låg öde och de båda männen var utom synhåll fortsatte Folik uppför berget.
Uppe på toppen hade Folik kunna njuta av utsikten en vanlig dag, men inte denna. Beslutsamt gick han fram till klippblocket i mitten av platån och yttrade några ord på ett för länge sedan glömt språk.
Klippblocket rullade åt sidan och han fortsatte nedför den gamla trappan i sten, samma trappa som stora trollkarlar i alla tider trampat då de besökt oraklet.
Sakta rullade klippblocket på plats och snart syntes inga spår efter hans besök; någonstans där ute sökte männen fortfarande efter honom.
Väggarna i gången kantades av facklor som brann med en uråldrig eld, en eld som aldrig tänts, en eld som aldrig skulle komma att slockna. Facklorna lyste Foliks väg genom berget och då han kom fram till en stor dörr yttrade han återigen några ord som fick den att svänga upp. Grottan innanför var oraklets boning. Ingen visste riktigt vad oraklet var, men det påstås att hon skapades samtidigt som själva ljuset.
När Frolik trädde in mottogs han endast av tystnad. Tystnaden var alltid det som skrämde honom mest; rädslan att oraklet inte skulle komma att visa sig för honom.
?Folik, jag har kallat dig för att någon har återuppväckt den gamla magin.? Ekade en röst helt plötsligt.
Folik flämtade ?hur???
?Du måste stoppa det.? avbröt oraklet.
?Jag?? undrade Folik ?hur??
?Sök upp Vampo och Svampo i Spökträsket? svarade oraklet ?JAG HAR TALAT.?
Folik kände sig aningen besviken, han hade kommit med så många frågor och nu när han lämnade oraklet hade han bara mer av dem. Den gamla magin? Den som används för att skapa monster och döda människor?
Fylld av funderingar och krossade förhoppningar påbörjade han sin färd ned för berget.
Ulines var den stad som låg närmast Spökträsket, det skulle han kanske finna det han behövde för resan.