vi har fått i arbete att skriva en novell 3-8 sidor i skolan sen några månader tillbka. från början tänkte jag skriva ihop något bra och posta hela här för kritik och omdöme. eftersom denna novell ska in nu på fredag kom jag dock fram till att jag nog inte har riktigt tid till det eftersom den inte är, eh, riktigt klar (kan posta hela senare om nån är intresserad). typiskt nog kan jag inte kommat på en enda bra titel till min fantasy novell (den handlar om en grupp soldater som desserterar pga tristess) så jag kom fram till att jag nog kan få hjälp med det ändå. nedan finns den första biten om nån skulle orka läsa igenom den för att få en liten blick över stämningen.
Prolog
År 670 Ny Tid beordrade Kejsar Victoire XIV Imperiets välsignade legioner att korsa Imperiets östra gräns och gå in i de barbariska högländerna. Avsikten var officiellt att omvända den av Gud glömda ras kallad Pho´Ilu till den enda tron, inofficiellt att erövra ännu en rik provins. Att den egentligen ganska fredliga rasen aldrig gjort en fluga förnär utanför sitt hemland togs aldrig med i beräkningen. Trots starka protester i såväl senaten som ifrån landet Chal´Dalaran i norr drevs beslutet igenom och 672 N.T tågade Legionerna ledda av General Anguil in i högländerna. Till en början nådde rapporter om seger efter seger hemlandet vilket fick tio tusentals unga män att ta värvning för att ta del av rikedomarna. Dessa krig kom att kallas [kom på nåt?]
Dag 1
680 N.T
Det regnade. Det hade regnat i snart två månader och skulle förmodligen regna lika länge till. Det som tidigare hade varit en gräsbeklädd kulle när de anlände för ett halvår sen hade nu förvandlats till en stinkande massa som ingen frivilligt skulle röra sig i. Conder klafsade fram genom leran uppför backen. Visst var det nog så bra att man slapp sova i lervälling på grund av den höga positionen men det var nog så illa att behöva släpa sig upp genom skiten varje dag. Conder var en ung man, inte mer än 20 år gammal. Han var varken lång eller kort och var i allmänhet ganska normalt bygd. På huvudet hade han en hjälm som mest såg ut som en rundad kon ur vilken man skurit ut ett stycke för ansiktet. Både armar och ben på honom täcktes av skydd i laminerat läder och på bröstet hade han ett osmyckat harnesk. Under rustningen syntes en lång brun tunika och hosor i samma färg och på ryggen hade han en smutsröd mantel. I vapen bältet hängde en dolk och ett kortsvärd. Han stannade och pustade ut några ögonblick och blickade upp mot fortet som var beläget långt där uppe. När de uppfört det hade det varit ett mästerverk byggt enligt moderna principer utarbetade hemma i imperiet. Nu liknade det mest en hög med avfall. Palissaderna hade börjat luta oroväckande trots upprepade förstärkningar och det nordvästra tornet hade rasat ner under den senaste stormen och låg nu utspritt längs backens ena sida. Conder förbannade de gudar som råkade höra och fortsatte uppåt. Tillslut var han ändå uppe vid krönet. Synen som mötte honom var lika bedrövande varje dag. Att leran innanför palissaderna bara var en handsbredd djup jämfört mot den dryga foten utanför var inte mycket att hurra över. Runt bland de smutsiga tälten vandrade skitiga och orkade soldater omkring. Det stank något förfärligt av svett, matos, blött trä och avföring, dock inte lika mycket som innan det börjat regna. En sekund övervägde han att bara vända om igen, men en vinkning från sergeant Grewd som stod utanför officerstältet fick honom att fortsätta. Han vandrade slappt fram till honom och gjorde en matt honnör. ?Menige Conder anmäler sig efter avslutat spanings uppdrag. Inget nytt att rapportera.? Sergeanten bara nickade slött åt honom. ?Gå och få dig någonting i magen du? Du längtar säkert efter arméns näringsrika och nyttiga kost.? Conder flinade mot honom och slank iväg mot [mat tältet]. [mat tältet] var en av de platser där det var någorlunda acceptabelt att befinna sig. Det var den renaste platsen i hela fortet, även om det inte betydde så mycket, det var alltid varmt och någorlunda torrt. Tältet var fyrkantigt som de vanliga sovtälten, om än mer än dubbelt så stort. Längs [väggarna] låg ett stort antal säckar av grovt ylle och ett antal grytor i varierande storlek. Det som dominerade tältet var den stora vedspisen vid den bortre väggen som ständigt brann. På plattorna stod för tillfället endast en liten gryta, visserligen stor med vanliga mått, men liten jämfört med den stora som användes vid [lunch] serveringen. Conder hälsade på den buttre kocken som stod lutad mot spisen och sakta rörde om i grytan. Han höll fram [hjälmen, kask?] mot grytan och väntade på servering. Liksom de flesta andra nya rekryter hade han någon gång försökt ta åt sig själv då kocken inte gjorde någon min att vilja servera. Liksom de flesta andra nya rekryterna hade även han fått en smäll på handen från den heta soppsleven. Tillslut muttrade kocken något ohörbart och öste med en smäll upp en slev av soppan i Conders [kask?]. Soppan bestod av mjöl, vatten, torkat fläsk, rovor och vad som fanns till hands. Alltihop nermalt till en röra som endast vagt liknade något som åts i den civiliserade världen. Att kalla det ?soppa? måste anses vara tillräckligt hädiskt för att bli bannlyst. Conder tackade honom av ren vana och vandrade åter ut ur tältet för att sätta sig och äta.
Dag 2
?Nej det tänker jag inte.? sa menige Ortman lugnt. Korpral Lewis stannade mitt i steget och vände sig om mot honom. ?Kaptenen har beordrat att någon ska hjälpa menige Hyrden i stallen och jag beordrar dig att göra det. Gör det.? Korpral Lewis röst var iskall och absolut inte en röst som man ifrågasatte. Lewis var av imponerande längd, längre än de flesta med sina dryga 6 fot. Ansiktet var hårt och ärrat efter många år i armén, näsan krokig och flera gluggar i tänderna. Olika de flesta andra i lägret såg han ut som en riktig soldat, vilket han också var. Det korta skägget var ansatt [klippt] och han bar komplett rustning, alltifrån benskenor till hjälm och axelskydd. Han var helt enkelt inte en man som man sa emot. Därför kom det som en chock för alla i tältet när Ortman med hånfull röst svarade honom. ?Nej det tänker jag så in i helvetet inte. Kapten kan mocka hästarna själv om han tycker det är så kul.? Om Korpral Lewis var av imponerande längd så var Ortman än mer imponerande med sina 7 fot. Hans överarmar var tjockare än en normal mans lår och såväl ansiktet som händerna vittnade om åtskilliga slagsmål. Tiden innan han tog värvning hade han tillbringat som legoknekt, frivillig gladiator i Ancen och utkastare i ett antal [pubar]. Han var inte heller särskilt klipsk, vilket det hånfulla flinet i ansikitet vittnade om. Korpral Lewis granskade honom uppifrån och ner. Med förädiskt mjuk röst frågade han: ?Vill du vara snäll och upprepa det u just sa?? Ortman såg förvirrad ut några sekunder innan han svarade. ?Jag sa nej det tä?? mer hann han inte säga innan Korpralen med två snabba steg var framme vid honom. En snabb och hård vänster krok i magen fick Ortman att med ett stön vika sig dubbel. Slaget följdes av en hård spark i skrevet som fick alla i tältet, förutom Korpralen, att göra en medkännande grimas. Ortman kollapsade på golvet där Lewis utan nåd sparkade honom medvetslös. Ingen gjorde en min att vilja hjälpa den liggande. Efter en stund slutade han.
?Ni två,? Lewis pekade på två helt slumpmässigt valda män, ?bind honom och kedja fast honom mellan västra stallet och tälten.? Raskare än vanligt greppade de två tag i den medvetslöses stövlar och släpade med svårighet ut honom ur tältet. Korpralen vände sig till de återstående soldaterna som låg utsträckta i hängmattorna eller satt framför den lilla kaminen och värmde sig så gott det gick. ?Någon frivillig till posten som hjälpreda i stallen?? Mycket tyst räckte alla upp ena handen. Med ett glädjelöst flin pekade Lewis ut en på måfå och lämnade därefter tältet.