---Anna kan ha rätt.
Om du menar att de inte är där jag sade...
Jag tror jag räknade med att de har gått två veckor, fast de bara gått en vecka.
Kan det stämma då?
Jag upptäckte detta alldeles nyss. 317,185 är nog Ridrohs läge och han har ungefär en vecka kvar till platsen där Gurkh-Bell befinner sig. ---
Kudden hade visserligen tänkt döda inkräktarna på en gång, men de såg ut att kunna försvara sig ganska bra och det skulle vara dumt att bli skadad nu, det vore ju pinsamt att skadad komma till familjeträffen, där han bland annat skulle få träffa sina föräldrar som varit utomlands i tre år, nästa vecka.
Dessutom så var det intressant att iaktta dessa udda figurer. Han låg nu bara tre meter ifrån dem och kunde höra allt de sade.
?Vi måste hålla oss vakna hela natten? sade Pelle.
?Hur ska det gå till?? undrade Ridroh ?vi har ju vandrat omkring hur länge som helst.?
?Jo, jag är medveten om det? svarade Pelle.
?Vi kan ju inte turas om att hålla vakt eftersom det inte räcker med två för att se den där saken i mörkret? fortsatte Ridroh ?vi måste alla hålla oss vakna.?
?Det skulle vara bra med kaffe? sade Rim.
?Sluta tjata om det där!? skrek Pelle ?vi har inget kaffe.?
?Just det? höll Ridroh med ?det skulle hålla oss vakna.?
Vid ordet mirakel sken Rim upp.
Kudden betraktade nyfiket hur Rim började be till Jobert Rodan.
?Snälla, snälla? bad han ?kan vi inte få en kopp kaffe??
En gudomlig stämning fyllde omgivningen och de fyra som inväntade mörkningen kände alla Rodans närvaro.
En röst från ingenstans och överallt sade plötsligt ?Nej, det får ni inte!? och försvann sedan.
Besviken på guden såg meradiden ned i marken och en tår rann nedför hans kind. Ridroh slängde en förskräckt blick åt Pelles håll, Pelle återgäldade blicken och meradidens snyftningar tilltog.
Till sin förvåning hoppade de båda männen, med en hastighet han inte trott de kunde uppbåda, ner från meradiden och sprang skrikande åt varsitt håll. Varför lämnade de sin säkra position uppe på meradiden?
Nu skulle han allt ta och mumsa i sig allihop. Få se, meradiden fick bli först eftersom han var?
Längre än så kom inte kudden i sina funderingar, han blev nämligen avbruten av en extremt stark våg av värme som fick honom att brinna upp.
När Pelle och Ridroh försiktigt närmade sig meradiden upptäckte de en hög med aska, bara ett par meter från meradiden.
?Va!?? utbrast Pelle ?var den så nära??
?Den skulle väl just hoppa på oss, antar jag? sade Ridroh ?det ser inte ut som om vi behöver oroa oss längre.?
?Nej, nu kan vi nog sova lugnt igen? sade Pelle med en suck.
Han hade knappt talat till punkt förrän både han och Ridroh föll ihop i en enda hög.
Nästa morgon förklarade Lego-Klas vilken väg de skulle ta.
Om de gick först fem kilometer längre norrut, så skulle inte Bal?Sauron upptäcka att de var borta förrän det var för sent. Visserligen skulle han hinna ta över staden, men den skulle bli lätt att återta med hjälp av den svarta gurkstenen. Efter att de gått norrut skulle de vika av västerut och sedan följa bergen söderut tills de kom till passet som var den enda färdbara vägen västerut. De borde vara vid passet sent på kvällen om åtta dagar.
Bal?Sauron satte upp en plan. De skulle kunna lämna sin nuvarande position obemärkt om de först gick några kilometer söderut och sedan fortsatte i an aning sydvästlig riktning för att till slut följa bergen norrut tills de kom till passet. Ungefär åtta dagar skulle färden ta. Det var en perfekt plan, inget skulle kunna gå fel. När han väl var tillbaka skulle han lätt kunna ta över staden, även om Lego-Klas då redan förstärkt sin nuvarande position?
I Paranor-Mahl fortsatte studierna. Pirrin hade redan varit vaken länge och undervisats i teori. Nu var det dags för övningen med eldkloten igen. Han hatade övningen med eldkloten?
?Det börjar bli lite lättare i alla fall? sade han till magikern som skulle träna honom.
?Hur menar du??
?Jo, jag kan liksom känna på mig ungefär var eldkloten kommer att dyka upp.?
När han fick se den gamles blick ångrade han omedelbart att han öppnat munnen.
?Så bra? sade han och stoppade in ena handen i en ficka som inte såg ut att finnas ?nu ska du göra övningen med ögonbindel.?
?Va!? utbrast Pirrin ?med förbundna ögon??
?Ja? svarade magikern medan han hjälpte Pirin med ögonbindeln ?du sade ju att du kunde känna var kloten var.?
?Men??
?Nu börjar vi då? sade magikern och Pirrin hade inget val.
Han började springa framåt, men kände att det inte var bra att springa åt det hållet.
Det var inte det att ett eldklot skulle dyka upp där, det var snarare så att borgens mur befann sig åt just det hållet.
Det var också just detta han kände.
Den gamle suckade högt och gick sedan fram till sin elev. Avsvimmad, förstås.
?Jaha, han kan väl få ta en liten rast i alla fall? sade mannen för sig själv och bar in honom.
Även om det fortfarande var tidigt på morgonen hade även Edvin varit vaken länge. Han och hela sai-el folket hade startat strax innan gryningen. Vaken var kanske inte riktigt rätt beskrivning trots allt. Han kämpade med att hålla sig vaken samtidigt som han försökte hänga med sai-el krigarnas höga tempo. Edvin var imponerad av deras hastighet, han hade aldrig sett en armé stryka fram så snabbt. Vid närmare eftertanke hade han inte sett någon armé stryka fram tidigare, även om en del av hans huvud uppenbarligen trodde det. Nej, nu var han tvungen att vakna helt, det här gick ju inte för sig.
Det var då han fick se henne. Den vackraste flickan han sett på länge. I och för sig hade han gått med Louise ett bra tag, men hon var aningen?vardaglig. Så kom han att tänka på Bimbo, som hade följt med honom på avstånd under deras resa. Han kunde väl inte gå omkring och tänka på andra flickor nu? Men, å andra sidan var det ju inte säkert att de skulle hinna fram i tid för att rädda Bimbo från den onde Lego-Klas.
Den här flickan var ju visserligen sai-el, men det kunde väl inte skada att försöka
Han uppbådade sitt finaste leende och ändrade riktning på sina steg så att han kom upp jämsides med henne.
?Hej? sade han i ett försök att inleda ett samtal...
?Vad trött jag är på det här!? utbrast Vin-Rends ?ingenting händer på den här platsen!?
Som svar på hans ord kom den svarta hinden galopperande mot dem ur fjärran. Sällskapet slängde sig på marken i panik och såg de hur hinden passerad ovanför dem. Alla utom Bob som missade marken en aning och föll skrikande ut över kanten. Ingen av de andra hann med att rädda honom, nu skulle den svarta hinden säkert ta honom. Det måste ha varit detta som den planerat då den kommit flygande så nära deras huvuden.
?Inte Bob också!? utbrast Vin-Rends förtvivlat och såg på de andra.
Wilgot och varg såg inte ut att ha något att säga. Plötsligt saknade Vin-Rends Bobs babblande, de här andra sade ju aldrig något?
?Hjälp mig upp!? skrek plötsligt en röst och en hand sköt upp över kanten.
Förvånat sträckte Vin-Rends ut sin hand och hjälpte en skakad Bob att ta sig upp.
?Hur?? började han men ändrade sig ?vad tog emot??
?En maska i nätet? svarade Bob frånvarande.
?Ok, då fortsätter vi väl? sade Vin-Rends i ett dåligt försök att dölja sin förvåning.
De andra ville inte säga emot, de bara följde efter. Här ville de sannerligen inte stanna länge till.