Miljöbeskrivningar ska samverka med handlingen, inte motverka genom att bromsa upp det hela. Man kan låta vissa miljödetaljer framhäva den atmosfär man vill frammana, eller kanske kontrastera mot den, och man kan låta statiska föremål/miljöer berätta om händelser på ett "tyst" sätt. Och man ska kommaihåg att en väg blir betydligt mer intressant om någon går på den ...
Ett bra trick, flitigt använt av ex.vis Jordan, är att alltid ha en rörelse i miljön. Vinden blåser, människor och djur rör sig, vatten strömmar, det är ett spel mellan ljus och skugga. En av de effektivaste och tjusigaste miljöbeskrivningar jag läst består i att en strålkastare sveper över ett mörklagt torg och belyser ... just de detaljer författaren väljer.
Eftersom man ju alltså inte kan beskriva ALLT, måste man plocka ut vissa saker, och det är ungefär samma sak som att sätta en strålkastare på dem. Man måste välja det karakteristiska, viktiga, ovanliga. Vidare ska man akta sig för de självklara och klyschiga adjektiven - den varma, gula solen, det gröna gräset. Det är tröttande och dränker det som verkligen är viktigt.
Det ska alltså finnas rörelse i bilden, och gärna i iakttagaren också. Vissa saker betraktar man på avstånd, vissa på extremt nära håll. Vidare ska man komma ihåg att använda fler sinnen än bara synen. Lukt, lufttemperatur, ljudet av knastrande grus ...
Så visst kan man smeta dit miljöbeskrivningar ungefär som om man målade en teaterkuliss, men till och med sådana brukar ha något spänningsskapande i sig - om inte annat genom en varierande ljussättning. Och finns det en balkong med i en teaterdekor, så vet alla att någon förr eller senare kommer att använda den!