Hej alla! här är min fortsättning på To be continued.
den är mest baserad på 'övärlden', jag gillar tanken på onda dubbel-gångare.
Eowyn satt och läste i en sal full med fula statyer. Statyerna var så fula att ingen annan gick dit mer än en gång per år. Högst.
För en gångs skull var det inte hennes eget val att hon läste. Hon var tvungen.
"Det måste finnas något sätt att slippa det här" muttrade hon och blängde argt på boken.
"Jag hatar den!" Argt kastade hon den i golvet, framsidan av boken landade överst, och Eowyn verkade plötsligt mycket mer allvarlig.
"Hur tusan?.." mumlade hon gravallvarligt och stirrade på bokens framsida. Om hon bara var mer förfaren i Phorummets Heliga Bok! Hon skulle verkligen vilja veta vad den hade att säga om det här...
Det som förut varit ett ganska så färgglatt och oskyldigt omslag hade nu förvandlats till något tusen gånger så farligt. En vit, ondskefullt grinnande dödskalle med svart bakgrund.
Eowyn stirrade på boken och reste sig sedan sakta. Hon måste gå och prata med Beth, med ugglan, med Vem-Som-Helst! Hon kännde igen ett dåligt omen när hon såg ett.
"Det kanske har något med 'dolken att göra..." mummlade hon tyst för sig själv. Mycket tyst, eftersom hon hade en känsla av att vara iaktagen.
"Nej, Eowyn" hördes plötsligt en sockerlen, olycksbådande stämma bakom henne, Eowyn snurraade runt, och stirrade på sin totala avbild.
"Nej, det här är mer personligt en så. Jag är en namnlös ande, och jag tar formen av allt som känner ilska. jag har varit här ett bra tag, väntande på att ni som kallar er själva 'rådet' skulle gå i min fälla. Pejgan hade jag nästan, och nära nog Nibelung med, men de är för slipade, för bevandrade, medans du... min kära vän... är lika lätt att fånga som en fluga utan vingar" fortsatte anden elakt.
"Men..." protesterade Eowyn "jag visste inte att... Och varför skulle du vilja ha kroppen av en Råds medlem? Vi är mäktiga, men inte..." längre kom hon inte, eftersom anden i just det ögonblicket kastade sig över henne, och slog ner Eowyn till marken i den lilla kammaren. Eowyn tummlade bakåt och stirrade skräckslaget upp i sin kopias rödfärgade ögon.
"Därför att, min lilla vän, de utvalda LITAR på er ...Få se i fall de litar lika mycket på era kopior" Hon såg Eowyn djupt in i ögon och viskade "jag ska beslava er alla, ALLA!" Och sedan försvann den, lämmnade det tysta rummet som nu innehöll ännu en staty.
Emil satt nere i arkivet och funderade, enda platsen man kunde var i fred på, resonerade han. Emil försökte fortfarande tänka ut ett sätt att slippa Pepsistaven, han fick absolut inte prövas! Han hade precis börjat få fram en idé, när Eowyn kom infarande.
"Hej, Eowyn..." hälsade Emil irriterat, "vad gör du här?"
Eowyn, eller Eowyns kopia, gav honom en död, känslolös blick.
"Jag är här för att förgöra dej" upplyste hon lungt och gick fram till honom.
"Vad? Mig?" undrade Emil nervöst, undrade hur i helsike Eowyn kunnde veta att... "Aj!" utbrast han. Eowyn hade helt kallt slagit till honom med en bok. "Vad gjorde du så där för?" undrade Emil argt "Du har inga som helst bevis för att..."
Ugglan satt som vanligt och läste i arkivet, när han plötsligt hörde skrik.
"Vem där?" undrade han oroligt, och skyndade mot platsen där ljudet hörts.
To be continued...