Det var natt. Solen hade sedan länge försvunnit bortom bergen och bäddat in Sai-el öknen i ett nattsvart täcke. Allt var lungt och tyst. Vid en lägereld syntes några krigare sysselsatta med att spela tärning och någonstans långt borta hörde man de sorgsna tonerna av något okänt stränginstrument. De flesta sov dock.
Vide satt ihopkrupen brevid ett stenblock och väntade. Det var en kall natt, men kylan bekom honom inte. Han närdes av dolkens glödande hat. Snart skulle alla, utom ett fåtal vakter sova. Då skulle han slå till. Han skulle ta pojken först och sedan flickan...
Edvin låg och vred sig på sitt sovskinn. Han var trött men kunde inte sova. Han funderade på det där med flickor. Varför var de så knepiga och framförallt,varför slogs de alltid?
I en annan dimension, med en hastighet snabbare en vindens, färdades Plugg och Maskros. "Måtte vi hinna,måtte vi bara hinna i tid", muttrade Maskros mellan sammanbitna tänder.
Till slut ansåg Vide att tiden var mogen. Endast två vakteldar brann ännu och lägret var försänkt i ett kompakt mörker. Han reste sig försiktigt. Han var tvungen att massera liv i sina ben, som nästan domnat bort, under den långa väntan. Det brände och stack i benen på honom när blodcirkulationen långsamt kom igång igen.
Han visste redan vart han skulle gå. Dolken var som en kompassnål som styrde honom mot sitt mål. Precis utanför tälte stannade han till och lyssnde. Det enda som hördes inifrån var tunga snarkningar. Försiktigt tog han upp dolken och böjde sig för att glida in genom tältöppningen. Det var mörkare än i graven där inne, men utan att snubbla på någon eller något tog han sig fram till Edvins sovplats. En ugglas hoande fick honom att rycka till. Allt blev tyst igen och han höjde handen för det dödande hugget då två händer grep tag i honom bakifrån."Vi hann" hörde han en triumferande röst säga bakom sig.