Vide föste undan några grenar ur sin väg genom snåret.
De dårarna! Han hade bara behövt vänta tills de tänkte på något annat, sedan hade han kunnat smita hur lätt som helst. Vides ena hand smög sig till dolkfästet medan han banade sig väg genom taggsnåret.
"Dolken" mumlade han "MIN dolk. Den är min, min, MIN!" Det började regna. Vide lade beskyddande en hand över 'sin' dolk.
"Du ska inte bli blöt. min älssskade."
"Förmodligen har han avancerat genom snåret" muttrade Landalf.
"Vaddå?" undrade Plugg.
"Vide! Dolken!"
"Åh, just det ja. hade aldeles glömt bort den detaljen" eirinade sig Plugg.
"Är mycket upptagen, ska du veta" han gav Landalf en menande blick.
"Så. Vad ska du göra åt det, Landalf?" undrade Maskros ointresserat.
Landalf skar tänder.
"Jag... NI ska hitta honom!"
"VI?" utbrast Maskros och Plugg förskräckt.
"Ja! Ni!" Landalf blev plötsligt alldeles röd i ansiktet "Har ni något emot det, kanske?" maskros öppnade munnen för att säga att de faktiskt HADE det, men Plugg ställde sig avsiktligt på hans fot.
"Aaaoooyyyyyy!" ylade Maskros.