Sidled det var Edvin säker på, det hade rört sig i sidled. Åter försökte han att röra sig i sidled och åter gled det och halkade av. De runt honom hade börjat bli allt mer otåliga den senaste tiden, de krävde det. Han försökte åter att skrika åt dem, men han kunde ju inte röra sig i sidled. Det rörde sig i sidled, något sa honom att han måste berätta det fantasiska för det, detta att röra sig i sidled. Men det rörde sig i sidled. Han måste röra sig i sidled. Inget kunde röra sig i sidled. Det var ju det som allt ting byggde på. Men ändå skrek de det åt honom. Att röra sig i sidled. Något sa honom att han varit med om detta tidigare. Men han måste röra sig i sidled, det uppfyllde honom att röra sig i sidled. Han behövde det, han uppfylldes av det. Han viste nu att han var tvungen att göra detta, att röra sig i sidled. De började bli desperata, de krävde det av honom, att röra sig i sidled. De var de krävande, de som inte rörde sig i sidled. Men de rörde sig inte i sidled. Inget kunde kräva utan att röra sig i sidled. Han kunde inte förstå det, likväl var de de krävande. De som inte rörde sig i sidled. Han beundrade dem, för detta. De var krävande, ändå rörde de sig inte i sidled. Det var motvilligt, men han beundrade dem, likväl hatade han dem. Hatade dem för detta. De var. De bröt mot allt. De var utan att röra sig i sidled. De smutsade ner det. Detta som rörde sig i sidled. Ändå beundrade han dem, för detta, att de inte rörde sig i sidled och ändå vara krävande. Han hatade det. Att han beundrade dem, han hatade dem för att de inte rörde sig i sidled. Mest av allt hatade han dem för att de krävde det av honom, detta att röra sig i sidled. Det skrapade, han försökte följa med det, det fantastiska som rörde sig i sidled. De skrek, de krävande skrek, försökte tvinga honom att följa med i sidled. Det fyllde honom, för en stund fyllde det honom att röra sig i sidled. Det skrapade, det halkade av. De krävande skrek försökte tvinga honom att röra sig i sidled. Hur hade han trott det, att han skulle kunna röra sig, en sån som inte kunde röra sig i sidled. Röra sig tillsammans med det fantastiska som rörde sig i sidled. Han skrek. De krävde. Han måste röra sig i sidled. Han viste det, detta att röra sig i sidled. De krävde. De krävande. Allt hängde på det. Allt. Att röra sig i sidled. Allt.
??Graggag??
?Pinade landtallar, vem i he..vete låg här.?
?Sidled?allt..sid..?
?Käft med dig, din ärodrypande fåne.?
?..Men sid?.?
?Käft med dig.?
?Va höö? va .? Edvin vaknade och upptäckte att någon ond person hade kört in en fot i sidan på honom. ?Vem va .. sparka mig.? Foten åkte åter in i sidan, och följdes av en sur röst som han efter ett tags funderande igenkände som Louises. ?Hur i he..vete skulle jag kunna veta att du låg här.? Edvin grymtade oförstående.? Jag har legat här hela natten.? ?Legat där och snörvlat som en förvuxen groda ja,? muttrade Louise till svar.
?Jag ska förvandla dig till en groda illa kvickt om du inte ögonblickligen kniper käft,? fräste plötsligt en mycket sur röst som Edvin igenkände som Landalf. Louise muttrade till svar att hon redan hört hur det brukade gå, men trampar ändå vidare och försvinner in i skuggorna.
Edvin försökte åter somna om, men mötte vissa problem där till följt av några inte allt för dåliga blåtiror på ena sidan. Han rullade runt för att avlasta blåtirorna, och bestämde sig för att han lika väl kunde gå upp. Han kravlar upp och bestämmer sig för att de där borta vid elden säkert vill höra hans nya storartade dröm. Dessa var enligt honom själv det slutliga beviset för vilket storartat öde han var ämnad till. Louise påstod att det snarare bevisade vilken storartad idiot han var, men han viste ju hur det egentligen låg till, och han kunde ju inte kräva att alla skulle vara lika storartade som just honom själv.