uh, jag menar, PINSAMT.
Snacka om miss.
STOOOOOR MISS.
För att citera Applegate:
'Man, I fell like I flew into a wall' (Bird-boy say's that)
SNACKA om miss!
uhhhhuh....
*ryser och svär dyrt och heligt att ALDRIG göra sådana blunders igen*
Vide kännde sig tryggt förvisad om sin egen säkerhet.
Han var trots allt flera MIL ifrån Landalf, den babblande gamle fånen (hans ord).
Vide tänkte inte så mycket på små saker, som, säg, 'kamoflauge', eller 'beredskap'.
Trots allt, vem skulle anfalla honom mitt i öknen?
han klappadde beskyddande 'dolken.
"oro sig inte, min sssssssöta. Allt är bra -Landalfffff är ssså långt här ifrån, ssså. Han sssska inte få ta dig ifrån mig, min ssssskatt."
Det var där, mitt i allt paranoia pratet, som Vide faktiskt BLEV anfallen.
Och bestulen.
Vide vaknade med huvudet vilande i leran. Hans inre kändes underligt tomt, som om han just hade förlorat något.
"Neeeeeeeejjj!" vrålade Vide övergivet "Inte duuu. Inte duuu, min kära..."
Han letade förtvivlat på marken. Sökte bland sand och sten och grus.
Men han fan inte 'sin' dolk.
Ty dolken var försvunnen.
"Mín sssöta...." viskade Vide en sista gång innan han föll i en djup, bottenlös sömn.
To be continued...
Okay, det var min fortsättning!
Ganska konstig, vad? En paradoi där folk DÖR?
...tänker ni väl.
Märk väl, TÄNKER.
För Vide är inte död, bara... avtuppad.
Tills vidare....
Okay, maybe a BIT overdramatit
:)
/Eowyn