Jag mixade ihop ugglans stycke och Epwyns för att få det att stämma (50/50). Kapitel nummer råkade följa med eftersom jag drog det direkt ur Word-filen.
"AAAAH!" skrek Rim ifrån utsidan.
"Vad?" undrade Ridroh.
"Stampa på den! Rim! Döda den!" ylade Pelle. "Den äter upp oss!"
Biobiljetten var nu inne gurkan. Mycket nära.
"Rim!" vrålade Ridroh. "Döda!"
Meradiden verkade inte lyssna.
"Jag är allergisk!" vrålade Rim plötsligt. Ridroh och Pelle gav varandra en frågande blick. Meradiden stod faktiskt och SNYFTADE.
"Buhuuuu!" bölade Rim. "Jag tål inte Biobiljetter! Inte ens teatersorten!"
Pelle såg medlidsam ut. Ridroh verkade tänka på något annat.
"Öh, Rim?" frågade han med ögonen fästa på den långsamt närmande biljetten. "Betyder det att... att... att vi får ta hand om den där saken SJÄLVA?"
Pelle såg plötsligt förskräckt ut, eftersom Rim svarade ja.
"Ahh! Ta bort dem! TaBortDem!" ylade Ridroh.
Plan A, att attackera biobiljetten, hade inte slagit så väl ut. De utvalda hade förlorat stort. Men, för att använda Pelles ord, de LEVDE i alla fall. Anledningen till att Ridroh sprang omkring och skrek var ganska enkel; han hade en flock fladder möss i sin hästsvans. (Hästsvans: högsta mode. Ridroh VAR trots allt en drakryttare, och sådana hade alltid hästsvans och läderjackor).
"Men sjåpa dig inte!" fnös Pelle, som var helt fladderfri. De båda äventyrarna befann sig i en underjordisk grotta. Hur de hittat dit visste de inte riktigt, eftersom båda två varit fullt upptagna av att springa ifrån en UPPRETAD biobiljett. De visste inte heller hur de skulle hitta ut ur den gigantiska grottan, Ridroh hade bara sprungit lite härs som tvärs, på grund av fladdermössen. Och Pelle hade följt efter.
"Var är RIIIIMMM?!?!" undrade Ridroh, samtidigt som han rusade runt, runt i en grottsal. Pelle skakade på huvudet.
"Vet inte" svarade han hjälplöst. "Han är inte här, i alla fall."
I den kalla och fuktiga grottsalen vaknade plötsligt en allergisk meradid upp. Rim nös.
"Attjo... Ahjoo... Joh..." ekade det i den väldiga grottan. Rim reste på sig. Han tyckte det vore klokt att leta upp Pelle och Ridroh. Var de nu var någonstans.
"PELLEE!" ropade han, "RIDROOH!"
"Rooh... oh... o...!"
Pelle lade huvudet på sned.
"Hörde du det där?" frågade han Ridroh, och drog bort ännu en fladdermus ur dennes hår.
"Nej" svarade Ridroh sammanbitet. "Hörde vad?"
"Inget."
?Eh?? sade Ridroh, ?vad är det som händer??
Plötsligt tog varelsen formen av ett träd och började brinna. Sällskapet stirrade förvånade på varandra. Trädet lyfte från marken och försvann högt upp i luften.
?Vad var det?? undrade Pelle.
?Jag tror,? sade Ridroh, ?att det var något fel på gurkan vi åt.?
?Kanske det,? svarade Rim med en oroad blick, det var han som ätit mest. Ett skratt hördes från ovan, och de förstod genast att det var Jobert.
?Ni skulle ha sett era miner,? sade han roat, ?det kanske är något fel på gurkan!?
?Men vad skulle det där vara bra för?? undrade Ridroh.
?Ingenting, egentligen,? svarade guden, ?jag hade bara lite tråkigt, så här på morgonen. Men oroa er inte, jag ska inte ställa till med fler märkvärdigheter nu när ni är så nära som åtta dagsmarsher från Gurkh Bell.?
?Är det så långt kvar?? undrade Pelle, ?men varför är allt häromkring förvandlat till gurka??
?Ni är redan i Gurkh Bells land,? förklarade Jobert, ?han har koncentrerat sig på de östra delarna av landet de senaste veckorna och det har dessutom gått snabbare än vanligt nu när han har hjälp.?
?Hjälp?? undrade Rim, ?hjälp av vem??
Men guden var borta och ingen kunde svara på hans fråga.
Kapitel 101
Värmen nådde hans kropp. Det har hett, nästan som i en öken. Han reste sig försiktigt upp och fann att han faktiskt befann sig i en öken.
Dolken, den var borta!
Förbannade rövare, hur kunde de bara göra så här mot honom? I sanden fanns otydliga spår. Spår som inte helt fyllts med sand. Spår som skulle leda honom till banditerna. Svärande över skurkarnas odåd följde han spåren genom öknen, tre personer var det. Vide såg upp från marken, spåren behövde han inte. Han var en ny person. En bättre person. Trötthet var inte längre ett begrepp han oroade sig över. Trötthet tillhörde den människa han tidigare varit. Inte heller törst eller hunger betydde längre något för honom, där fanns istället ett annat begär. Långt inom honom fanns en ondska, den låg där och växte långsamt för var dag som gick. Även utan dolken tilltog den i styrka och han tappade mer och mer av sin personlighet. Den gamle Vide var borta. Hans dolk befann sig inte långt borta nu, han kunde känna dess närvaro en bit längre bort.
?Vad skulle vi med dolken till, egentligen?? undrade den ena mannen, ?det var väl onödigt att råna honom, det syntes ju på lång väg att han var fattig.?
?Ja, ja, du har tjatat om det där länge nu.? svarade hans vän.
?Och såg du killens ansikte?? fortsatte den förste, ?han hade en del konstiga drag som inte såg ut som något jag sett tidigare.?
?Jo,? svarade den tredje, ?och det är något med dolken som stör mig.?
?Kan ni två ta och sluta tjata om det där nu??
?Men han såg ju farlig ut,? sade en av dem, ?tänk om han kommer efter oss??
?Han var ju helt borta när vi lämnade honom. Dessutom är han långt borta.?
För att förtydliga hans åsikt vände han sig om mot de andra som gick bakom honom och skulle just till att säga något då han fick se något som han knappt trodde var sant. De andra såg frågande på honom och vände sig om, även de. En bit bort, lagom långt bort för att det skulle gå att urskilja, kom mannen från dagen innan springande i full fart.
?Hur kan det här stämma?? undrade en av dem, ?Han måste ha sprungit i den där takten hela tiden för att hinna fast oss.?
?Han kan ju inte vara mänsklig den där!? skrek en annan i förtvivlan. Hela gänget lade skrikande benen på ryggen, ingen av dem ville stanna för att se om mannen kunde slåss lika bra och outtröttligt som han kunde springa. Det hade varit ett misstag att stjäla den där dolken, ett stort misstag.
Kapitel 103
Det här går ju inte för sig. Han kunde inte börja tycka om dem. Planen var att utföra den uppgift han tagit sig an och sedan döda de andra. Dolken hade han i säkert förvar, fastspänd på låret nedanför höger höft. Han kunde lätt nå den genom ett hål i fickan. Om han hade förstått saken rätt, så var den mycket lätt att tappa bort. Det var därför han hade en bit av kedjan lindad kring dolken. Couvenante hade varit smart när hon kom på idén med kedjan. Hon hade varit mindre smart när hon låtit smeden som hjälpt henne leva. Pelle å andra sidan gjorde inte sådana missar, ingen skulle kunna spåra vare sig honom, dolken eller Couvenante med hjälp av den mannen, det hade han sett till. Det var eftermiddag och solen stod fortfarande högt på himlen. Landskapet bestod som vanligt enbart av gurka. Det var ganska så tråkigt att inte se annat än gurka dagarna i ända. Medan de gick där försökte de se något som inte var av gurka, men misslyckades.
?Det där var intressant.? sade Ridroh plötsligt.
?Vad?? undrade de andra på en gång, fanns det något intressant här så skulle de minsann se det också.
?Det här går ju aldrig!? muttrade Pirrin.
?Jo, då,? svarade magikern, ?du ska kunna flytta på icke-magiska föremål också.?
?Inte den här boken i alla fall,? suckade Pirrin, ?det går bara inte??
?Ska vi testa med ögonbindeln på?? undrade magikern.
?Då ser jag ju inte om jag lyckas,? sade Pirrin, ?men ok, vi gör så.?
?Så där, ja,? sade magikern när han var klar, ?försök nu då.?
Sakta lyfte boken från bordet och svävade uppåt.
?Bra, och så slänger du den i korgen där borta.?
Pirrin använde handleden som om han hade kastat ett ruttet ägg på någon av de usla lekarna som då och då besökte Lugnby. Det hördes ett susande ljud, sedan ett skräckslaget skrik och till sist en duns när något slog i marken. Försiktigt tog Pirrin av sig ögonbindeln och såg sin nedslagne lärare.
?Aj, då? sade Pirrin.
Det där såg ut att ha gjort ont.
Kapitel 103
?Några andra bra planer?? undrade en av männen, ?ska vi kanske försöka hitta någon annan galen fattiglapp och råna honom medan vi flyr??
?Tyst med dig!? flåsade den andre, ?jag kan väl erkänna att det var ett misstag att råna den här killen.?
?Det säger du inte?? sade den tredje och såg sig om.
?Hur länge till?? undrade den första.
?Tio minuter? svarade han, ?om vi orkar springa så här fort, så lever vi i tio minuter till.?
?Lysande framtidsutsikter, alltså!? sade den andre, ?undrar om min livförsäkring täcker det här??
De tre männen sprang, ramlade och tumlade ned för en stor sandhög och fortsatte sin flykt.När de kom uppför nästa sanddyn fick de se något som inte bådade gott. Ett stort buskage blockerade deras flyktväg. Som om inte det vore nog, började det regna.
?Vad är det där egentligen?? undrade Pelle.
?Det ser ut som en?älg,? svarade Ridroh, ?en älg som är gjord av gurka.?
Pelle bröt bort en liten bit av älgens horn och smakade.
?Jo då, gurka är det i alla fall,? sade han, ?som allt annat här.?
?Se det från den ljusa sidan.? sade Ridroh.
?Nej, inte mer av det där,? stönade mördaren, ?nåja, vad är det??
?Vi behöver i alla fall inte svälta ihjäl när det är så gott om gurka,? sade Ridroh och flinade, ?dessutom är det riktigt gott med grillad gurka.?
?Och hur ska vi grilla gurkan?? undrade Pelle.
?Det har du rätt i,? svarade Ridroh, ?det finns ju ingen ved häromkring.?
?Det närmaste du kan komma till grillad gurka är den som Rim kan värma upp,? sade Pelle, ?och det är rätt farligt att laga till gurkan på det sättet. Jag föredrar att äta den rå.?
Ridroh nickade, rå gurka fick duga.
En bit därifrån hade Bimbo och dumfnissen tagit en liten paus. Dumfnissen tog ut den sista provianten ur sina fickor, som för den delen brukar innehålla oproportionerliga mängder mat med tanke på plaggets storlek, och bjuder Bimbo.
?Vad ska vi sen äta då?? suckade Bimbo, ?vi sitter fast i ett land av gurka utan vare sig vatten eller mat!?
Dumfnissen såg deprimerad ut, samtidigt som han såg lika dum ut som vanligt. Det hela efterlämnade en rätt underlig min.
?Fi gommer at?älta ijäl!? tjöt dumfnissen.
?Såja, ta det lugnt,? tröstade Bimbo, ?vi kommer nog på något.?