Jobert Rodan, gud och besservisser, smög sig fram på stadens fuktiga gator.
Han var klädd hetlt i svart och med sin svarta, tjocka huva långt framdragen över ansiktet så som det anstår en varelse med mystiskt upståt.
På grund av regnet som nyligen tagit slut var Jobert nästan i den lilla gränden i Gurkh Bell.
Nästan.
En kvinna var där. Lång, mörk, och med ett farligt uttruck i sitt översminkade ansikte.
Hon gav Jobert en iskall blick.
"Så du kom äntligen."
"Hade du trott något annat?" frågade guden "jag håller alltid ord, vet du."
Kvinnan verkade inte särskilt imponerad. Snarare motsatsen.
"Skulle just tro det!" fnös hon. "Du har alltid varit konstig. Bekymrat dig om MÄNSKLIGA saker. Strunt saker."
"En strunt sak att hålla ord?" udrade Jobert Rodan, plötsligt allvarlig.
"Ja. Har du den?" Kvinnan gav honom en girig blick. Om hon nu VAR en kvinna, alltså.
Rodan skakade på huvudet.
"Tyvärr, min lilla svartalv." Sa han med ett leende.
Ut ur vart enda hörn, ja varenda vrå, hoppade plötsligt en liten tomte ut. Tomtar med hotfullt utseende.
"Vad de..?" utbrast svart-alf kvinnan. Tomtarna omringaade henne.
En leende tomte general vände sig till guden.
"Var det henne vi skulle ha?" undrade han.
"Ja." svarade guden. Det var det...
"Du kommer att få ångra det här!" ylade svart-alven när tomtarna släpade bort henne. "De Sju ska få höra! Vänta bara!"
Jobert Jodan såg efter henne med ett leende. Sedan tog han fram en pergamet-stump ur sin kappas mystiska fickor, och gjorde en liten bock på den.
"En klar." Muttrade han segervisst medans han lade tillbaka pergamentet igen.
Rosa Äjja skulle bli tvungna att reagera när han kidnappade en, efter en, efter en av deras anhängare och spioner.
Sedan skulle de nog gå med på en förhandling...