Edvin greppade självsäkert svärdet och svingade det poserande.
Sedan tappade han det. På foten.
"Edvin!" gormade Langron. "Jag så ju ÅT dig att inte göra någonting förrän jag gav dig tillåtelse!"
Edvin tog sig om foten och gnydde. Svärdet låg kvar på marken. Langorn plockade upp det och pekade demostrativt på den liggande Edvin med svärdet.
"Titta här!" utbrast svärdsmästaren argt. "En fiende skulle LÄTT kunna hugga ihjäl dig nu, när du ligger så där!" Edvin stirrade på honom.
"Vi är ju mitt i vårat LÄGER!" påpekade han sammanbitet sammtidigt som han undersökte sin fot.
Något av luften gick ur Langorn.
"Edvin..." morrade han sammanbitet, "har du ingen FANTASI?" Edvin begrunnade det en stund. En lång stund.
Loise fnissade.
"Nej?" chansade han till slut.
"Upp med sköldsarmen! Neeej! Ner med den!" Vrålade Langorn och fintade mot Edvin. "Sluta hoppa omkring! Ta emot slagen och gör dig berred på mot-attak!" Edvin slutade ducka och försökte, förtvivlat, ta ett fastare grepp om det på tok för tunga svärdet. Langorn drämde till honom med svärdet på armarna och axlarna. "Rör på dig! Herre gud, är du DÖV, Edvin?"
Vid ungefär den punkten brast Edvins tålamod. Han kastade ifrån sig svärdet, vände, och gick därifrån.
Loise och Langorn stirrade efter honom.
"Jag tar en paus!" vrålade Edvin surt åt dem, och försvann.
Loise gav Langorn en menande blick. Langorn suckade.
"Jag kan inte ens lära Edvin att HÅLLA i ett svärd. Hur ska jag då kunna slås med Vita Foten?" Klagade han. Loise klappade honom tröstande på axeln.
"Oroa dig inte!" sa hon tillitsfullt, "det är helt och hållet Edvins fel, inte ditt! Edvin är ju inkommpetent, vet du."
"Åh." suckade Langorn, "tror du verkligen det?"
"Visst. Dessutom-" tillade hon tankfullt, "så kan du ju alltid lära MIG att slås med svärd."
"Vill du det?" frågade Langorn och sken upp. "Vad bra!" Sedan tillade han strängt, "men då MÅSTE du öva ordentligt, det går inte ann att Hon-som-kommer-med-en-liten-blomma går och blir dödad, har du FÖRSTÅTT?"
Loise nickade.
"Visst" sa hon.