De här ska vara INNAN mina förgående inlägg.
Edvin stirrade surt ut i regnet. Vilket PERFEKT sätt att förstöra hans dag!
Hela den därg rejen med att han skulle få lära sig slåss var roligt.
Att de var ute ur öknen var roligt.
Regnet var ungefär lika roligt som mask och spenat.
Lousie satt och såg på honom.
Han vände sig om och stirrade på henne.
"Ja?" frågade han lungt, men med en obehaglig känsla i maggropen. Varför satt hon ALLTID och såg på honom, ungefär som man ser på sitt byte?
"Ja, vad då?" undrade Lousie.
När han inte kom på något svar snabbt nog tillade hon hastigt, "din fjolliga fåne?"
"Jag är ingen fåne!" protesterade Edvin.
Lousie gav honom en tvivlande, förolämmpande blick.
"Jo" tillkänagav hon till slut, "det är du!"
Och innan Edvin han hitta på något lämpligt svar kom Langorn in i det kvava tältet Edvin och Lousie suttit i och sade:
"Det är dags för din första letion, Edvin. Det har slutat regna." Sedan försvann han, och Lousie följde efter.
Edvin suckade och följde efter, han också.