---- Jag hinner inte skriva mer än så här just nu, så det får räcka. Hade helst skrivit lite längre.----
?En pöbel!? utbrast Pelle ?vad gör vi??
?Ska vi hjälpa vampyren?? undrade Rim.
Alla såg villrådiga ut, mest av alla de två spökena.
Ingen av dem visste riktigt vad de skulle göra, men i brist på annat kunde de ju alltid gå ned och möta folkmassan. Försöka prata med dem om saken.
Pöbeln stirrade på de två männen som kom ut för att möta dem (Rim stannade kvar eftersom ytterligare ett monster antagligen inte skulle tilltala de redan argsinta människorna).
?Är det någon av dem?? hördes en röst bland folket ?är någon av dem den där vampyren??
Någon som stod nära förklarade att så inte var fallet.
?Vad vill ni?? undrade den sure gamle gubbe som tydligen ledde pöbeln ?är ni vänner till vampyren??
Pelle och Ridroh granskade snabbt den allt annat än vänligt sinnade pöbeln som stod där redo att anfalla dem med högafflar och annat som de kunnat komma åt då de begett sig hemifrån.
?Nej? svarade båda på en gång.
?Den där vampyren har dödat femton unga flickor i vår hemby? skrek någon ?vi har följt efter honom i en vecka och nu har vi funnit hans hem.?
?Så, stå inte bara där!? sade ledaren ?hjälper ni oss eller inte??
?Vi ska hjälpa er döda vampyren? sade Ridroh, han var ju trots allt en av hjältarna.
Det var en argsint bunt människor som, ledda av Ridroh gick ned i slottets källare.
?Varför i hela världen passar vi på att försöka döda en vampyr mitt på natten?? undrade Pelle ?är det inte smartare att vänta tills det blir ljust??
Ingen lyssnade, alla var upptagna med att leta efter vampyrens kista.
?Här är den!? ropade någon ?Jag har hitt??
Pöbeln skyndade sig närmre och upptäckte att vampyren stigit upp ur sin kista och dessutom fått frukost.
Resterna av mannen som hittat vampyren låg på marken, i små bitar, inget att oroa sig över.
Vampyren själv stod belåtet och betraktade den nu rätt skygga hopen människor som stod runt honom.
?Låt dem vara!? skrek Ridroh och gick fram emot vampyren.
Som alla andra drakryttare var spjutet hans främsta vapen och detta svingade han nu i vida cirklar över sitt huvud för att visa hur duktig han var. En av den nyligen avlidne mannens armar låg dock aningen olägligt och fick Ridroh att nästan tappa balansen.
Spjutet for i en vid båge tvärs över rummet och borrade sig in i väggen, som ju var av gurka.
Vampyren hade nästan svårt att hålla sig för skratt, men som alla självbehärskade onda typer smålog han helt enkelt hånfullt.
?Oj!? sade Ridoh och tog ett steg bakåt.
?Ta det lugnt, Pelle fixar honom? sade mördaren och gick lugnt förbi honom.
Med otrolig snabbhet skuttade mördaren fram till vampyren, drog två dolkar och satte dem i bröstet på vampyren. Vampyren såg mer förbannad än död ut när han sträckte ut sina händer och tog strypgrepp på Pelle.
?Javisst, vampyr? gurglade Pelle.
Vampyren stirrade på mördaren, och blev ganska förvirrad när denne började se sig om i rummet på ett egendomligt sätt.
?Vad gör du?? undrade han.
?Tittar i kors, förstås? svarade mördaren leende och vampyren vacklade bakåt.
Pelle tog tillfället i akt och sparkade vampyren i magen så hårt han kunde, vilket fick dem båda att falla ihop.
Mördaren välte omkull ett bord i sina försök att komma på fötter innan vampyren bet honom, lyckades resa sig upp och backade undan.
Med en allt annat än trevlig min drog vampyren ut dolkarna ur bröstet och kastade dem mot Pelle, som fångade dem och kastade tillbaka. Vampyren fångade dolkarna och kastade tillbaka, då Pelle kastade på nytt tröttnade vampyren och slängde dolkarna i golvet. Därefter gick han fram mot Pelle och måttade ett slag mot dennes huvud. Pelel duckade och gav vampyren ett slag i magen, knäade honom och kastade honom mot golvet där han spetsades på ett bordsben.
?Det där tar hand om vilken vampyr som helst? sade Pelle stolt, slog ihop händerna och började gå mot de andra.
Plötsligt föll han ihop på golvet och han precis se att det var vampyren som slagit honom innan han blev medvetslös.
Ridroh stirrade på vampyren, som borde vara död vid det här laget.
?Det där var ju gurka, din dumme jävel? sade vampyren och böjde sig ned för att bita Pelle, men fick en spark i ansiktet i stället.
?Kommer du ihåg mig?? undrade Ridroh.
Nu var vampyren ursinnig, de här killarna var bara för mycket. Med ett väsande kastade han sig mot Ridroh, som steg åt sidan.
För sent insåg vampyren att det var den här väggen som Ridrohs spjut fastnat i, och med ett tjut av vrede störtade han in i spjutskaftet och dog. Självklart förvandlades han till stoft, som alla vampyrer.
Den här gången var vampyren i alla fall död.
Efter att ha vinkat av den glada pöbeln återvände Ridroh och Pelle till rummet där de andra väntat.
?Hur gick det?? undrade Melker ?jag ser att de sticker nu.?
?Vi dödade honom.? Svarade Pelle.
?Ni?vad?? undrade Rim häpet.
?Lika bra det? sade Kaspar ?jag gillade honom aldrig.?
?Men nu är ni bara två spöken? sade Ridroh.
?Han var ändå inte det riktiga visa spöket?? började Melker.
?Va? Men ni sade ju...? avbröt Pelle.
?Vi hyrde in honom eftersom vi var en för lite? sade Kaspar ?men det var nog inte någon bra idé.?
?Det kan man ju inte påstå? sade Ridroh ?han var ju inte ens ett spöke.?
?Men har ni varit tre spöken tidigare?? undrade Rim.
?Jo, men han är inte här nu? sade Melker ?jag saknar honom.?
?Vad hände?? frågade Ridroh.
?Hans hjärta?eh?ja?hans själ förmörkades av ondska? sade Kaspar ?han har glömt att han är god, kan man säga.?
?Var är han nu?? undrade Pelle.