Här kommer lite mer!
Några timmar senare stirrade Vide med öppen mun på lägret. Var det inte här de fanns, hans kidnappare? De som trott att de kunde fånga HONOM? Han klappade försiktigt sin dolk, och kröp lite närmare.
"Oroa dig inte, min ssssöta, min sssskatt. Vi ssska ta hämd."
I lägret sov ett dussin människor, ovetande om faran, ovetande om att sai-el krigarna gjort myteri och vägrade att sitta vakt.
Det som en gång var handelsmannen Vide smög sig närmare.
"Är du SÄKER?" undrade Maskros irriterat. "Kan du inte bara ha inbillat dig?"
"Nej, jag lovar!" snyftade sai-el krigaren chockat. "Det VAR en varelse här (här i lägret!) och den... den försökte att DÖDA mig!" Langorn suckade. Edvin såg förvånad ut.
"Men du som är en riktig krigare och allt... Nog måste du möta döden så gott som varje dag?"
Lousie undrade argt var han var för någon idiot. Sai-el krigarna var ALDRIG i strid. Alla fiender bara sprang sin väg, direkt...
"Tyst med dig, Edvin" sade Langorn frånvarande. "Hur såg han ut? Den här... varelsen?"
Krigaren drog efter andan och spärrade upp ögonen (något överdramatiskt, tyckte Maskros).
"Det var det värsta av allt!" utbrast han förskräckt. "Han... DEN hade inget... Inget ansikte!"
Lousie flämtade förtjust till. Edvin stirrade in i den pyrande eldstaden, och lade fundersammt på ett par vedträn.
"Jo, VISST. Men hur såg han ut?" undrade Langorn, som tagit befälet, eftersom alla andra låg och sov och Edvin... var frånvarande.
Sai-el krigaren blängde på Langorn.
"Han hade inget ansikte, sade jag!" utbrast han argt. Lousie såg också arg ut.
"Jo, visst, men HUR... Äh, strunt i det förresten" suckade Langorn.
"Just det!" fräste Lousie.
Langorn blängde på henne. Edvin stirrade in i brasan. I sidled... Allting handlade om att han skulle röra sig i sidled... Allt var fölorat om han inte rörde sig i sidled. Allt.
Sammtidigt som Edvin sjönk allt längre ned virvlarna av främmande tankar, fortsatte pratet.
"Men om han inte hade ett ansikte, hur kunde han då se dig?"
"Det gjorde han inte... Eh... Inte!"
Rösterna lät främmande, avlägsna.
"Ååååh, VISST! Men hur kunde han då övermanna dig?"
Sidled, sidled.
"Övermanna och ÖVERMANNA, skulle inte kalla DET övermanna. Ingen stil, ingen finess."
Han måste berätta för de andra. Om sidled, alltså.
"Men han vann ju?"
"Ja, fast... JA, sa jag ju, sluta säga vad det nu var du tänkte säga. JAg hade bara en dålig dag."
Rösterna var så otydliga nu att han knappt kunde höra dem. Bra. Då kunde han koncentrera sig så mycket bättre på problemet. Sidled. Sidled...
"Edvin!" fräste Lousie, som inte gillade att glida utanför allas absoluta intresse.
Edvin rycktes upp ur den ström av tankar som han dragits ned i. Han hoppade till.
"Försök hålla dig vaken!" fortsatte Lousie argt. Edvin ryskade lite på sig, men hade den kvardröjande misstanken att han inte var helt tillbaka i den riktiga världen.
Sidled, sidled.
BUUUHH!!!
*skrattar*