Edvin var fundersam då han stod i sitt tält och såg sig om med en bägare vin i handen. Han hade ägnat dagen åt att överlägga med diverse klanhövdingar. De hade haft massor med löjliga frågor som de säkert kunde klarat av själva. Men inte. Varför göra något själv när man kan överlåta det till Han som kommer med draken. Varje gång det är något som är så vansinnigt oviktigt, att ingen ens skulle bry sig om det i vanliga fall, kommer det till mig med det. Han suckade bittert.
Sai-el hade en förkärlek för lila vilket råkade vara den färg han ogillade mest. Hela tältet var gjort av tjockt lila tyg. Och sängkläderna. Och möblerna. Och allt annat. Hela etablissemanget fick honom att känna sig som han var på väg att drunkna i lila. Han stirrade mot den lila (och för den delen lilla) öppningen. Plötsligt såg han konturerna av en kvinna röra sig utanför tältet. Han hann dock inte tänka närmare på detta innan Louise huvud stack in.
?Vad har jag nu gjort för något?? sade han uppgivet. Hon mörknade och gick fram mot honom så hastigt att han förskräckt trillade av stolen han satt på. Han reste sig snabbt igen.
?Du är så..? började hon ilsket, men ångrade sig tydligen och ansiktet återfick sitt lugn.
?Jag kom för att säga tack.? sade hon lugnt. Till hans förvåning gick hon rakt fram till honom, lade armarna om honom och gav honom en inte allt för lätt kyss. Han tappade bägaren i bestörtning och tänkte dra sig undan men kom på att han egentligen inte ville det. Efter en stund släppte hon greppet om honom och steg undan. Han kippade efter andan. Hon började gå mot utgången men när hon kom fram rodnade hon plötsligt och stirrade ilsket ut genom öppningen. Edvin gick fram och tittade ut. Utanför stod en hel flock med Tras?h?ankar och såg illmariga ut.