Han stod på krönet av en ås och blickade ned på förödelsen. Marken, som tydligen varit grön tidigare, var nu svartbränd och fläckad av blod. Enorma sprickor i marken försvann djupt ned i jorden. Ingenstans därute syntes något levande, han vände sig om. Bakom honom stod de få som överlevt, skadade och döda låg samlade på marken. Där, på marken bredvid honom såg han någon han kände igen. Han föll på knä bredvid kroppen.
"NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!"
Edvin satte sig käpprätt i sin bädd. Svetten rann över hela hans kropp och hjärtat slog hårt och snabbt. Utanför tältet kom folk springande och han insåg att han måste ha väckt dem.
Följande morgon blev Pirrin inkallad till övermagikerns rum. Han kände sig smått oroad över detta. Kunde det ha något med incidenten i biblioteket att göra?
Övningen hade gått så bra så, han kunde kanske ha varit lite försiktigare men enligt honom själv var det riktigt lyckat.
Magikerna var däremot av en ganska så motsat åsikt.
Strax efter att Edvin stigit upp hörde han en röst.
"Hej då!" sade den, varpå Edvin såg sig omkring.
När han insåg att den kom inifrån sitt huvud blev han rejält skrämd. Om en röst i hans huvud sade hej då, så borde ju det betyda att han skulle dö?
"Vad menar du med 'hej då'?" undrade Edvin.
"Jag sticker nu." svarade rösten.
"Vad?"
"Det var lite ont om kroppar till min reinkarnation, så jag var tvungen att stanna i ditt huvud ett tag. Hoppas det inte gör något?"
"Eh, nej då..." sade Edvin "ingen fara."
"Farväl!"
"Adjö, då."
När han steg in i rummet blev han smått förvånad. Ingen av de samlade såg riktigt sur ut. Eller så såg de sura ut, men ville låta bli att visa det.
"Grattis" sade övermagikern.
"Va?"
"Du har kommit så långt i utbildningen att du nu kan kalla dig legitimerad magiker av tjugonde graden" fortsatte magikern "men du måste fortsätta öva även efter att du lämnat oss."
Pirrin var inte riktigt säker, men tjugonde gradens magiker lät rätt bra.
"Så, vad gör jag nu?" undrade Pirrin.
"Nu ska du bege dig till Edvin och lära honom att använda magi, kom ihåg att det bara är du som har tillstånd att bli hans lärare. Landalf får till exempel inte lägga sig i utan tillstånd från de andra trollkarlarna" sade en av magikerna i rummet "Sai- el öknen var det visst?"
"Hur kommer jag dit då?" undrade han.
"Det här" sade en av magikerna och en ljusflöck dök upp i luften mellan dem "är ett fönster. Genom det kan du ta dig till Sai-el öknen på ett ögonblick."
"Men kom ihåg" sade övermagikern "att magin fungerar lite annorlunda här än där nere. Din magi kommer inte att var tillräckligt stark för att flytta lika stora föremål till exempel."
"Det ska jag komma ihåg." sade Pirrin och hoppade in i fönstret.
"Äntligen är vi av med honom" sade överstemagikern "skönt att han lärt sig tillräckligt redan..."
"Vi kanske borde ha sagt till honom att man inte ska HOPPA genom fönster?" undrade någon.
"Äh, han har sig själv att skylla för landningen." sade någon annan.
"Hoppas hans lärling har större talang för magi." sade överstemagikern "annars är det nog ute med världen..."
Mannen såg sig förvirrat omkring, som om han väntade sig att något mer underligt skulle hända. Plötsligt hade en man snubblat ned framför ögonen på honom. Ur tomma intet!
Sedan hade han frågat efter Edvin, och när han berättat att de gett sig av för runt fem dagar sedan hade galningen stulit hans kamel.
Sedan hade kamelen galopperande släpat iväg honom västerut.
Det var kanske inte bra att sitta ute i solen så här?