---Emil: här får du in ditt tidigare inlägg så att det stämmer mer med dagar och sådant.---
"Någon som vet hur långt det är kvar?" undrade Ridroh när de vaknade nästa morgon.
"Skulle tippa på en fyra dagsmarcher" svarade Pelle.
"Så långt?" undrade Ridroh "hur mycket gurka finns det här egentligen?"
"Vad ser det ut som?" svarade mördaren, som var trött på Ridrohs frågor.
"Men då fortsätter vi väl då" sade Rim och reste på sig.
"Vad gör du?" undrade Pelle som tyckte det såg konstigt ut när meradiden reste på sig.
"Jag tyckte nästan att jag såg något därborta" förklarade Rim "jovisst är det något. Ta skydd."
Efter alla äventyr visste de andra vad som menas med att 'ta skydd', Rim måste ha sett något farligt.
Både Ridroh och pelle hoppade in i varsin buske för att gömma sig och meradiden, i brist på idéer, lade sig på rygg och spelade död.
Pelle sköt undan en gurkkvist och kikade ut, men det fanns inget att se förutom en meradid som spelade död. Han kände sig lite glad för att det inte varit något hemsk och lite sur för att han i onödan kastat sig i busken, och skulle just sticka upp huvudet för att skälla ut Rim, när han fick syn på något. Kanske inte 'på' något, men han såg något i alla fall. Små vaga rörelser som kom närmre och närmre. En kudde!
När rörelserna kom närmre gick det faktiskt att urskilja två figurer som, nästan osynliga, promenerade förbi pratandes ett konstig språk.
"Kl'klaf kasd' as p'a" sade den ena (ganska tråkigt va? ok, jag översätter från och med nu).
"Jag tror det börjar i övermorgon, tidigt på eftermiddagen" svarade den andre "vad kul det ska bli att återse allihopa."
"Jo, specielt Afafä (kuddar har rätt konstiga namn), det var länge sedan vi träffade honom" sade den första "vi borde ha sådana här släktträffar lite mer ofta."
"Hur många tror du att det är som kommer?" undrade den andra.
"Det blir väl lika många som vanligt...tjugo-trettio stycken..."
När Pelle och Ridroh inte längre kunde höra de konstiga ljuden väntade de ytterligare några minuter innan de vågade sig fram.
"Ingen som kan kuddiska?" undrade Pelle.
De andra skakade på huvudet.
"Nåja, det var nog inget viktigt i alla fall" sade Ridroh "låt oss nu fortsätta."
Kameler var tydligen ytterst intelligenta djur. Så fort den hade fått veta att ryttaren var på väg ut från den stekheta öknen hade den uppnått en mycket hög hastighet, för att vara en kamel. Egentligen var det ju inte så snabbt jämfört med en galopperande häst och kamelen insåg snart att den inte kunde fortsätta i samma tempo och saktade ned en aning.
Varje dag lyckades kamelen hitta en liten oas, alltså en mycket liten pöl vatten mitt i öknen, som han gärna delade med sin ryttare. På eftermiddagen den andra dagen nådde de ett pass som Pirrin hoppades ledde ut ur den förbannade ugnen. Hettan och kamelens guppande hade vid det här laget gjort honom illamående och han hoppades kunna byta ut kamelen så fort han kom ut ur öknen.
Solen låg inte på lika starkt inne i passet där klippväggarna skuggade vägen. Detta fick Pirrin att börja tänka lite mer positivt på sin situation. Han kunde fortsätta sin färd uppe på kamelen och ta det hur lugnt som helst. Framför honom befann sig en stor armé som skulle ta hand om allt som kunde vara farligt, här kunde ju inget hända.
Sådana tankar brukar ofta sluta riktigt illa. Inte minst när tänkaren är en av huvudpersonerna.
När Pirrin fick syn på slutet av passet kände han sig riktigt upprymd och det blev även kamelen, som skyndade sig så mycket han kunde.
Då plötsligt for Pirrin ur sadeln. Marken här kändes hårdare än utanför Paranor-Mahl, den saken var klar. Han reste sig upp för att se vad som hänt och fick syn på något som han verkligen inte hade velat se.
Det han fick syn på var en någorlunda humanoid varelse, bortsett från ansiktet som inte påminde allt för mycket om en människa. Det gjorde inte klorna heller.
"Toppen!" tänkte Pirrin "förstås är det jag som stöter på alla monster som de missat..."
Längre än så hann han inte tänka innan monstret anföll. Det var med nöd och näppe han lyckades hoppa åt sidan.
Pirrin sträckte ut sin högra hand och formade försiktigt, men snabbt, ett eldklot stort som en knytnäve. Så snabbt han kunde slungade han det mot monstret och missade med flera meter eftersom han blundade.
Monstret började på nytt att närma sig och Pirrin önskade att han hade ett svärd. Han hade aldrig lärt sig använda ett svärd, men han hade varit bäst i Lugnby när de som små fäktades med kvistar och lekte riddare.
Långsamt backade han undan monstret tills det att han insåg att han stod med ryggen mot klippväggen och inte hade någonstans att ta vägen. Monstret kom bara närmre och närmre.
Ett svärd skulle verkligen sitt fint nu.
Då plötsligt föll monstret till marken framför hans fötter. Den kloka, älskvärda kamelen hade räddat honom genom att sparka ned monstret. Åtminstone hade han vunnit tid.
Pirrin upptäckte plötsligt att ett svärd stack ut ur monstrets rygg. Hade kamelen...? Nej, det var väl ändå inte möjligt? Hur som helst så skulle svärdet kunna vara användbart.
Därför gick Pirrin runt monstret, satte ena foten på monstrets rygg och drog ut svärdet.
När monstret plötsligt rullade runt kastades Pirrin till marken och blev liggande.
Han såg på hur monstret närmade sig och försökte utan framgång att resa sig upp, och insåg att han skulle dö när monstret kastade sig över honom.
I sista sekunden lyckades han dock få tag på något som hängde ned från kamelens rygg och släpades ett tjugotal meter av sitt skenande riddjur.
När kamelen lugnat sig tillräckligt började Pirrin häva sig upp på kamelens rygg. På den korta tiden hann monstret upp dem och fick tag i Pirrins ben. Med ett skrik av fasa stötte han svärdet i ryggen på besten, som tappade taget.
Väl uppe på kamelens rygg vände sig Pirrin om och såg hur monstret åter närmade sig den skenande kamelen. Det var helt klart det snabbaste monster han någonsin sett, inte för att han sett så värst många men snabbt var det, och seglivat.
Vad skulle han nu ta sig till? Monstret skulle snart vara framme och han hade inga vapen.
Plötsligt fick han en idé, han satte sig baklänges på kamelen, vilket nästan orsakade att han föll ned, och sträckte ut sina armar mot monstret. Sedan slöt han ögonen och koncentrerade sig. Om han använde all kraft skulle det kanske fungera.
Under ett träd på en kulle satt en ung flicka och stirrade sorgset på de tre jordhögarna.
Hon hade varnat dem, men ingen hade trott på henne.
"Den där flickan är galen som tror att hon kan se saker" sade folk "det är inget att bry sig om."
Resten av byborna låg kvar i det som tidigare varit Lillby, hennes hem.
Ett par kvällar tidigare hade det hänt, det som hon varnat dem för.
Om folk ändå hade lyssnat så hade inte allt det här behövt hända.
Hon hade sett sanningen, alla i byn var menade att dö den kvällen, om de inte hade gett sig av.
Sorgset undrade hon om det hade gjort någon skillnad om hon själv hade stannat kvar. Det var nödvändigt att skylla det hela på någon, och felet var helt och hållet hennes. Hon borde ha stannat kvar för att möta sitt öde i byn.
Om de bara hade lyssnat!
Plötsligt fick hon se något på himlen som fick henne själv att tvivla på att hon var helt frisk.
En kamel med ryttare kom farande, som skjutna ur världens största kastmaskin, tvärs över himlen och slog med ett brak ned i dungen en bit bort.
När Pirrin återfick medvetandet fann han sig själv i en säng. Det sista han mindes var att han försökt kasta omkull monstret med hjälp av magi. Han undrade ett tag om han hade missat.
Var han än befann sig så var det mörkt och ensligt.
Plötsligt öppnades en dörr någonstans och in trädde en vacker flicka med ett ljus i sina händer.
Det avgjorde saken, han hade dött och kommit till paradiset.
Och så svimmade han igen.
Paradiset bestod tydligen av ett förfallet hus med raserade möbler. Det enda i rummet som var helt var sängen han låg i.
På golvet bredvid kunde han, när han vred på huvudet, se flickan från igår. Hon låg där och sov.
Snart vaknade även hon och när hon fick se att Pirrin var vaken satte hon sig upp.
"Vem...vem är du?" undrade han "Har jag dött och kommit till paradiset? Är du en ängel?"
Flickan rodnade en aning innan hon kom sig för att svara.
"Någon ängel är jag väl inte" sade hon "och dessutom är du nog lite för gammal för mig."
Pirrin funderade på det senaste som hon sagt så roat, men kom inte på något förrän flickan böjde sig över honom och strök honom lätt över skägget.
Då insåg han att han de senaste två veckorna måste ha åldrats, inte mycket dock. När han kände på sina händer var det inte en gamlings händer, tio år högst hade gått förlorade.
"Vad är det för år?" undrade han till flickans förvåning.
Svaret fick honom att förstå att tiden inte gått annorlunda, åren hade bara...försvunnit.
"Skulle bara höra efter för säkerhets skull" sade Pirrin för att lugna flickan "var är jag förresten?"
"Den här platsen kallades tidigare för Lillby, nu finns det inget kvar av den" svarade flickan sorgset "för några dagar sedan dog alla här, de blev dödade."
"Dödade?"
"Ett monster..." snyftade flickan och Pirrin teg.
Det måste ha varit samma monster som han stött på. Plötsligt undrade han om monstret kunde vara i närheten.
"Du sade aldrig vad du hette?" undrade flickan.
"Pirrin" svarade han och blev lite generad för att han inte presenterat sig "jag kommer väster ifrån."
"Mitt namn är Missandra" sade flickan.
"Det har varit trevligt att träffas" sade Pirrin "tack för hjälpen förresten."
"Vart ska du?" undrade flickan.
"Jag måste ge mig av genast" svarade han "du har inte sett en armé marschera förbi här de senaste dagarna?
"Jag hörde att det var en häromkring för tre dagar sedan" sade flickan "men jag är rädd för att din kamel inte överlevde fallet."
"Fallet?"
Edvin satte sig käpprätt up och skrek. Blodet rusade ner från huvudet och han fick fläckar framför ögonen. Samtidigt lade någon en hand för munnen. Så snart synen återkomm såg han Louise sitta brevid honom med ett svart litet hårstrå i handen.
"Det ser ut att bli en strålande dag!" sade hon glättigt, "Dags att gå upp!"
Edvin stirrade på det lilla hårstråt och undrade vad det kom ifrån. Så fick han syn på sina fötter. Han enda hårstrå var borta!
"Varför gjorde du så där!?" undrade han gnälligt, "Du har just berövat mig det enda skälet till att jag ville ha kvar fötterna."
"Ähh, håll käften!" sade hon irriterat, "Det är bara ett hårstrå."
Hon spatserade lugnt ut ur tältet. Edvin muttrade buttert medans han klädde på sig. Vilken början på dagen. Snart skulle han väl få ett svärd i magen så han blev tvungen att opererara bort blindtarmen med. Han suckade bittert.
Edvin hade förväntat sig att Sai-el krigarna skulle bli sura när han väckte dem genom ett skrik varje morgon. Tvärtom, trupperna tog det som ett tecken på en stark ledare och deras moral skjöt i höjden. Vakterna somnade aldrig och på dagarna gick de i ett mönster som var aningen mer strategiskt än vanligt.
Det var ett förvånat par figurer som steg ut genom porten. Allt omkring dem var uppenbarligen gurka, vilket ingen av dem kunde minnas att öknar var gjorda av.
Det var en rätt kuslig stämning i området dessutom, vilket säkert berodde på att allt omkring dem var gurka.
Ett tag tänkte Wilgot att de kanske gått fel, men kom att tänka på att Phorumets råd aldrig skulle ha gjort något sådant som att visa dem fel väg.
Någon anledning till att de befann sig där fanns det säkert, men de kunde då inte komma på vilken anledning det skulle kunna vara.
Vad skulle de ta sig till nu då?
I brist på annat beslutade de sig för att helt enkelt börja gå. Förr eller senare skulle de väl komma på något att göra?
I skymningen nådde två ryttare en liten dunge med träd där de bestämde sig för att slå läger för natten. Hästarna band de fast inne i ett buskage och gjorde sedan upp en eld.
"Det var inte lite du varit med om, Pirrin" sade flickan.
"Jag skulle gärna ha sluppit minst hälften" svarade Pirrin med en suck.
"Vi har båda råkat ut för mycket vi inte tycker om" sade Missandra "man vet nästan aldrig sitt öde."
"Nästan aldrig?"
"Jag har förmågan att se framtiden för vissa personer" förklarade Missandra "jag kan ibland se viktiga bilder om deras framtid. Sedan jag var en liten flicka har jag gått omkring vetandes att alla i min by en dag ska dö. Jag försökte varna dem, men de lyssnade inte."
"Sov nu" sade Pirrin när flickan började snyfta "jag tar första vakten, ifall det där monstret kommer tillbaka."
Han tyckte inte om att flickan skulle följa med, det var för farligt för henne. Men det hade varit mycket mer farligt att låta henne stanna kvar med monstret i närheten.