jäklar! Det vart fel...
Byt allt till det här:
"Du ser, damen, att det är STÖRT OMÖJLIGT för dig att komma in i lägret. JAg har stränga order..."
Ileria suckade irriterat bakom slöjan som täckte hennes ansikte. Nu gick det för långt! Alla dessa problem, alla dessa hinder, allt hon lagt bakom sig för att sluta sig i kampen mot Tyrannen, och så hade denna ointelligenta, ouppfostrade, ovårdade vakt mage att hindra henne.
Hon bestämde sig för att tala fritt ur hjärtat, det brukade fungera.
"Jag hatar dig!" morrade Ileria argt, och såg sedan avvaktande på sai-el krigaren som för att utröna hans tankar om detta. Krigaren, som faktiskt var Cruhars kusin, sade oroligt:
"Jo... Damen, jag ville VERKLIGEN inte att det skulle bli på det här sättet, men jag blir nog tvungen att skicka iväg dig..." När han såg hennes glödande blick undrade han tyst för sig själv HUR han skulle göra det. Ingen hade förklarat den biten. "Kanske inte, men jag måste nog be dig att gå..." Ileria började säga något men avbröts.
"Så vad står på här? Vem är hon där?" Edvin, som bara spatserat förbi, bestämde sig för att låtsats ha kontoll över sina soldater och spela fältmarsalk.
"Jo, herr Edvin, 'bossen', hon är en FÖRBASKAD bondjänta som försöker nästla sig in i..." började sai-el krigaren argt.
"Jag är faktiskt adlig, och mitt namn är Ileria" sade Ileria lungt.
Edvin gapade. Ileria gav honom en nedlåtande blick. Var DET HÄR verkligen befälhavaren som hon skulle förföra, och sedan mörda? Ha! Enkel match.
"Jaha... Ileria" Sade Edvin. Ileria, det lät bekannt, på något sätt. Som om han hört det förut. "Vad gör du då här?"
"Jag är villig att ansluta mig i striden mot Tyrannen Lego-Klas och Gurkh-Bell, och jag bestämde mig för att hjälpa DIG."
Edvin stirrade. Ileria var VERKLIGEN vad man kallar vacker.
Edvin bestämde sig för att detta var ett på tok för bra tillfälle för att han skulle låta det glida honom ur händerna.
"Jaha... Då har du kommit till det rätta stället!" tillkänna gav han stolt. "Vi kommer knäcka dem så som stenar knäcker ägg!" Ileria kunde bara inte låta bli att hånle. Sai-el krigaren morskade upp sig något, och fortsatte sedan patrulleringen. En talande, meningsfull tystnad lade sig mellan Edvin och Ileria. Ileria tänkte febrilt.
"Jag förstår att du är en stooor general, Edvin" sade hon smickrande "otrooolig med mannarna och i strid, och sååådant."
"Tja, jag..." började Edvin förläget.
"Sååå, sockerpingla, vem är DU?" krävde en myndig röst bakom Ileria att få veta. Hon ryckte till, snurrade runt, och mötte Lousie.