De senaste sidorna i sammanhängande version. Jag skickar det i 2 delar eftersom det inte gick som en hel. (forumet krånglar)
---
Jobert Rodan såg villrådigt ner på de sovande människorna. Vad skulle han göra nu? Jobert hade ingen större erfarenhet av att väcka människor. Förinta dem, ja, men inte väcka dem. Dessutom var han säker på att trötta vandringsmän (och kvinnor) tillhörde överkursen...
"Äh" försökte han. Ingen reaktion från de sovande. "Grabbar? Grabbar och flickor... Flicka... VAKNA!"
Missandra rörde på sig i sömmnen. Hon mumlade något i stil med "Mhnggh". Sedan slog hon upp ögonen. Och skrek.
"Ah!" Missandra stirrade på guden.
"Urgh" sade Jobert. "Jag borde kanske förklara mig. Du ska upp för att rädda världen. Pirrin med." Ungefär DÅ vaknade Pirrin. Eller valde att vakna snarare. Vaken var han nog innan också, eftersom Missandra var ganska bra på att skrika.
"Vem är... Å, hej, Jorbert." Pirrin blinkade som en uggla och satte sig upp. "Vad gör du här?"
Jobert Rodan såg tyst ner på Pirrin, och sade:
"Varslar. Edvin behöver hjälp, det slaget är nära och jag tyckte att jag kanske kunde erbjuda dig lite hjälp. Din klum, jag menar uppvisning slängde dig en bit så du bara ungefär en mil ifrån honom nu."
Han pekade mot något håll som Pirrin inte kunde identifiera.
Edvin vaknade aburt av att någon (med hjälp av ett magisk eldklot) lyste upp hela hans tält.
"Vad i?.." mumlade han. Någon var i hans privata tält!
"Vem är hon, Pirrin? Flickan, menar jag." Edvin insåg att det inte var en, utan flera personer.
"Strunt i det!" fräste någon som Edvin med lätthet identifierade med Lousie. "Vi har viktigare saker för oss än att kallprata! Kriget, till exempel."
"Men kriget har ju inte nes börj..." protesterade någon okänd.
"Typiskt karlar! Ni är på tok för oansvariga. Man måste se framåt!" Ungefär här började Edvin hjärna hinna ifatt. Pirrin? Här? Eller kanske inte... Men vad i världen kunde få inkräktaren att dra upp Pirrin just nu, mitt i natten och i hans privata tält? Helt klart var i alla fall att något underligt skedde, och Edvin var inte det minsta intresserad av att ta reda på vad. Tyvärr tyckes någons fot vara av annan åsikt.
"Upp med dig, din förbannade skitstövel! VAKNA!" Edvin grymtade till, och utan att ens slå upp ögonen sade han, klart och tydligt:
"Stick, Lousie, jag SOVER!" Det borde göra susen, tänkte Edvin, som bara ville somna om. Lousie sparkade honom i magen.
"Och då fick jag den här visionen..." fortsatte Pirrin allvarligt. De befann sig i Edvins tält, och klockan var kanske fyra på natten. Efter ett utdraget parti poker, där sai-el krigaren Cruhar hela tiden beskyllde Langorn för att fuska, hade Pirrin underhållt gänget med överdrivna historier från sin skoltid. Maskros satt och filosiferade över en drink.
"Jaså?" Edvin vred obehaglit på sig. Han kände Louise's blickar på sig. Hon hade suttit och stirrat på honom den senaste halvtimmen, medans han lyssnat på Pirrins... underhållande skolhistorier.
Edvin undrade vad det där med skolor egntligan VAR för något. Och varför det var så viktigt. Han hade aldrig utbildats till NÅGONTING och titta nu, han förde befälet över en hel armé! Nå, nmästan i alla fall... Armén tycktes mer eller mindre styra sig själv. Å, visst, det VERKADE som om Edvin förde befället. Sa Edvin åt sai-el krigarna att speja så gjorde de det. Likadant med vakthållning och stridande (än hade inga tillfällen visat sig). Men bad han om något som var det minsta annorlunda... Edvin minndes med en rysning alla problem som hade uppstått efter det att han beordrat mannarna att ta en dags ledigt. Det hade till exempel blivit en smärre strejk, hans numera näst-värsta mardröm. Den värsta var ännu värre...
Plötsligt blev Edvin medveten om hur TYST det var. tydligen hade Pirrin slutat prata.
Loise blängde på honom.
"Mmm... Ursäkta?" sade Edvin hjälplöst "Var det något viktigt? Jag måste ha somnat..."
Pirrin svarade inte, utan blängde bara dolskt på honom. Sedan reste han sig sakta och gick därifrån.
"Äh... Hallå? Pirrin! Vart ska du?" Ropade Edvin efter sin försvunne trollkarl.
Som inte svarade.
Loise reste sig sakta upp och blängde ner på den sittande bondlurken.
"Jag hatar dig!" morrade hon och sparkade till honom.
Sedan gick HON därifrån.
"Toppen!" kved Edvin där han låg och vred sig på marken.
Louise hatade honom och Pirrin hatade honom. Vad mer kunde gå fel?
Kapitel 117
Edvin kände hur han föll framåt. Ja, ja, åtminstonne inte i sidled. Det var uppenbarligen ingen bra idé att bunka huvudet i tältduk. Han slog i marken och hörde ett par bestörta rop bakom honom och sedan en massa svordomar. Han försökte vända sig om men märkte att det inte gick. Tältet hade visst följt efter honom. Vad hade han nu gjort!? Louise var förstås ingen nyhet. Det var hennes allmäna avskeds fras var:
?Jag hatar dig!?
När de var ensamma kunde hon vara riktigt trevlig men det verkade som hon ansåg att det var en del av hennes imageatt hata honom. Vad han gjort Pirrin visste han inte. Vem som helst utom möjligen Louise skulle väl nicka till av en sådan massa tjat. Han försökte utan resultat ta sig loss. Det gick inte. Han hörde hur tyg revs sönder längre bort men tyget log fortfarande lika spänt över han rygg. Han försökte ta sig loss. Sedan slog det honom att han nog skulle få en hel bunt med reatade sai-el över sig då. Och Pirrin och förmodligen Louise. Vid närmare eftertanke var det här kanske inte så illa ändå.
Då hörde han hur något vässte. En orm! Edvin led tyvärr av ormskräck, därför slog han just världrekordet i ?liggande höjdhopp genom tältduk?. Han såg Pirrin och Louise stå och prata ett dussin meter längre bort och ett dussin Sai-el stå och prata åt andra hållet. Där han svävade ungefär 10 meter ovanför marken fick de syn på honom och fick en del intressanta ansiktuttryck. Sai-el-hövdingarna såg bara bittra ut. Pirrin stirrade undrande på honom som om han undrade vad han skulle där och göra när det var så trevligt på marken samtidigt som han gned sig över ena höften. Louise såg förstförvånad ut, sedan som hon ville trilla ihop i en hög och skratta och till slut när hon insåg att han tittade på henne, arg.
Sedan märkte han att han föll neråt. Blixtsnabbt ändrade han ställning så han föll med händerna före huvudet neråt. Sedan undrade han vem som snott simbassängen och slutligen att det inte funnits någon simbassäng. Sedan fick han sn på Pirrin som höll upp armarna och blundade. Plötsligt stannade en en liten stund, bara för att sedan slungas iväg rätt in till ett träd. När han återfick meddelandet låg allt framför honom fram till Pirrin vält. Inklusive klanhövdingarna. Louise låg också ner men hon hade tydligen trillat själv eftersom hon låg och vred sig av skratt?
Edvin och Pirrin började redan samma dag. Louise tittade förstås på.
?Vi ska börja med en enkel övning.? sa Pirrin samtidigt som han blundade och försökte få ner ett eldklot på Edvin. Det gick dock inte särskilt bra och det slog istället ner rätt i Dammen brevid vilket orsakade en smärre våg som sköljde över dem.
?Vi försöker igen.? sa Pirrin och lossades som om inget hade hänt. Det visade sig dock lite svårt när man var dygnsur från topp till tå. Han blundade igen och lyckades den här gången sveda Edvin lite i håret. Louise log lite. Till slut lyckades Pirrin i vilket fall få in flytet och eldklot haglade över Edvin.
?Är vi inte klara snart?? pustade Edvin efter en och en halv timme.
?Nej, inte än på länge!? sa Pirrin och mindes den tid det tat för honom. Till Pirrin besvikelse klarade lyckades Edvin slunga undan ett klot redan 3 timmar senare. Och då blundade han inte.
?Äntligen klart!? pustade han, ?Kan vi ta en paus? Jag måste bort till tälten och fixa ett par saker.?
?Vilka tält?? frågade Pirrin. När Edvin vände sig om såg han att de tält som låg inom synhåll numera hade ändrat skepnad. Edvins eget tält var nerbunnet och många av de andra hade stora hål i taket.
Under nästa lektion gick de därför, på allmän begäran, utom synhåll. Louise som var fast besluten att göra allt som Pirrin gjorde och dessutom bättre roade sig till en början med att slunga undan kloten åt Edvin. Han hade dock lärt sig hur meningslöst det var att försöka säga till henne så han bet ihop och försökte igen. Det verkade hjälpa att försöka röra sig i sidled.
När Edvin föll ihop i en hög och började snarka högljudt kom Pirrin på att de kanske skulle testa en annan övning. Han försökte utan resultat skaka liv i Edvin.
?Låt mig försöka!? föreslog Louise, samtidigt som hon gick fram och gav honom en hård spark i magen, ?Vakna din muskotnöts-tuggande hönshjärna!?
Edvin som hade en väldigt trevlig dröm om hur Pirrin fick ett eldklot rätt i skrevet vaknade snabbt.
?Eftersom, du verkar, ? han gjorde en paus för att harkla sig, ?ha förstått grunderna nu ska vi gå vidare på att försöka tända en liten pinne nu.?
Det här visade sig svårare. Edvin som var glad över att äntligen ha gått en mindre jobbig övning slappnade av och lyckades somna igen. Dessutom utan att det syntes. Pirrin malde därför glatt på och förklarade. Pirrin som var lite små sur eftersom Edvin lyckats mycket fortare än honom. Antog glatt och aningen försmädligt att Edvin inte kunde. Däremot verkade Louise verkat mycket noga.
?Vakna, din blåbärsfärgade skogsmulle!? fräste hon åt honom samtidigt som han välte honom med ett hårt drag i håret, ?Vi är klara nu!?
?Redan?? svarade Edvin sömnigt. När han började gå tillbaks till tälten kände han hur det hettade till nere i byxorna. Han vred huvudet över axeln och såg att de hade börjat ryka ur kalsongerna.
?Aaaaaaaaaaa!? vrålade han samtidigt som han slängde sig i dammen. Med sin valiga otur lyckades han naturligtvis träffa med magen rätt på en ganska vass sten och luften gick ur honom. När han flämtande tog sig upp hur bassängen såg han hur Louise stod med handen framsträckt och en min som om hjon ville trilla ihop på marken och vråla av skratt. Edvin gned sig bittert om magen. Han såg längtansfullt mot sitt tält (han hade fått ett nytt) och sin säng. 5 minuter senare låg han också i den.
Kapitel 118
"Du ser, damen, att det är OMÖJLIGT för dig att komma in i lägret. Jag har stränga order..."
Ileria suckade irriterat bakom slöjan som täckte hennes ansikte. Nu gick det för långt! Alla dessa problem, alla dessa hinder, allt hon lagt bakom sig för att sluta sig i kampen mot Tyrannen, och så hade denna ointelligenta, ouppfostrade, ovårdade vakt mage att hindra henne. Hon bestämde sig för att tala fritt ur hjärtat, det brukade fungera.
"Jag hatar dig!" morrade Ileria argt, och såg sedan avvaktande på sai-el krigaren som för att utröna hans tankar om detta. Krigaren, som faktiskt var Cruhars kusin, sade oroligt:
"Jo... Damen, jag ville VERKLIGEN inte att det skulle bli på det här sättet, men jag blir nog tvungen att skicka iväg dig..." När han såg hennes glödande blick undrade han tyst för sig själv HUR han skulle göra det. Ingen hade förklarat den biten.
"Kanske inte, men jag måste nog be dig att gå..." Ileria började säga något men avbröts.
"Så vad står på här? Vem är hon där?" Edvin, som bara spatserat förbi, bestämde sig för att låtsats ha kontoll över sina soldater och spela fältmarsalk.
"Jo, herr Edvin, 'bossen', hon är en FÖRBASKAD bondjänta som försöker nästla sig in i..." började sai-el krigaren argt.
"Jag är faktiskt adlig, och mitt namn är Ileria" sade Ileria lungt.
Edvin gapade. Ileria gav honom en nedlåtande blick. Var DET HÄR verkligen befälhavaren som hon skulle förföra, och sedan mörda? Ha! Enkel match.
"Jaha... Ileria" sade Edvin. Ileria, det lät bekannt, på något sätt. Som om han hört det förut. "Vad gör du då här?"
"Jag är villig att ansluta mig i striden mot Tyrannen Lego-Klas och Gurkh-Bell, och jag bestämde mig för att hjälpa DIG" sade Ileria förföriskt och drog sakta bort sin slöja. Edvin stirrade. Ileria var VERKLIGEN vad man kallar vacker. Edvin bestämde sig för att detta var ett på tok för bra tillfälle för att han skulle låta det glida honom ur händerna.
"Jaha... Då har du kommit till det rätta stället!" tillkänna gav han stolt. "Vi kommer knäcka dem så som stenar knäcker ägg!"
Ileria kunde bara inte låta bli att hånle. Sai-el krigaren morskade upp sig något, och fortsatte sedan patrulleringen. En talande, meningsfull tystnad lade sig mellan Edvin och Ileria. Ileria tänkte febrilt.
"Jag förstår att du är en stooor general, Edvin" sade hon smickrande och viftade målande med slöjan i luften "otrooolig med mannarna och i strid, och sååådant."
"Tja, jag..." började Edvin förläget, och följde maniskt slöjan med blicken. "Jag bara... Alltså..."
"Sååå, sockerpingla, vem är DU?" krävde en myndig röst bakom Ileria att få veta. Hon ryckte till, snurrade runt, och mötte Lousie.