---Emils nya version gjorde inte saken mer klar. Här kommer MIN version (de flesta av delarna som försvann kan ni klistra in senare, maila mig om ni inte förstår. jag är trött och detta är det tredje förordet inatt...)---
Jobert Rodan såg villrådigt ner på de sovande människorna. Vad skulle han göra nu? Jobert hade ingen större erfarenhet av att väcka människor. Förinta dem, ja, men inte väcka dem. Dessutom var han säker på att trötta vandringsmän (och kvinnor) tillhörde överkursen...
"Äh" försökte han. Ingen reaktion från de sovande. "Grabbar? Grabbar och flickor... Flicka... VAKNA!"
Missandra rörde på sig i sömnen. Hon mumlade något i stil med "Mhnggh". Sedan slog hon upp ögonen. Och skrek.
"Ah!" Missandra stirrade på guden.
"Urgh" sade Jobert. "Jag borde kanske förklara mig. Du ska upp för att rädda världen. Pirrin med." Ungefär DÅ vaknade Pirrin. Eller valde att vakna snarare. Vaken var han nog innan också, eftersom Missandra var ganska bra på att skrika.
"Vem är... Å, hej, Jorbert." Pirrin blinkade som en uggla och satte sig upp. "Vad gör du här?"
Jobert Rodan såg tyst ner på Pirrin, och sade:
"Fort Pirrin! Skynda dig! Edvin kommer snart att behöva din hjälp."
"Men hästarna behöver vila..." klagade Pirrin "och vi med för den delen."
"Så mycket kan jag ta hand om." sade guden och plötsligt kände de sig allesammans utvilade fast de bara sovit ett par timmar "skynda er nu!"
"Kan du inte flytta oss dit helt enkelt?" undrade Pirrin.
"Även en gud har sina begränsningar" sade Jobert "jag kan inte slösa med mina krafter hur som helst."
"Men..." började Pirrin men guden var borta.
"Ve...ve...ve..vem var det?" stammade flickan.
"Åh, sade jag inte det?" undrade Pirrin "det där var Jobert Rodan."
"Du sade aldrig att han var så där snygg" suckade Missandra "det där skägget och allt."
"Tackar!" hördes en röst från ovan.
"Hur var det där med att inte slösa på krafter?" undrade Pirrin argt, utan att guden lyssnade.
"Och du? Du tyckte JAG var gammal? Han är tusen gånger så gammal som mig!"
"Ja,ja" svarade flickan "nu ger vi oss av."
Pirrin kände sig rätt upprymd, snart skulle han få återse Edvin, och detta såg han verkligen fram emot.
Bäst att inte bara storma in i lägret hur som helst. Om nu inte vildarna stuckit ned honom innan han nått Edvin så skulle det ändå bli en massa problem.
Pirrin hade ju åldrats tio år och dessutom trodde alla att han var död. Det bästa sättet var nog att inte avslöja sin identitet på en gång.
Dessutom så var Edvin tydligen i fara, det bästa vore nog att klä ut sig och kolla läget först.
Just när han tänkt klart tanken passerade de ett gammalt torp.
"Här måste det finnas kläder!" ropade han och lämnade en förvirrad Missandra utanför med hästarna.
Bara några sekunder senare var han ute igen, ombytt och färdig att fortsätta.
Nu hade han en mörkgrön mantel med en huva som kunde dölja hans ansikte plus ett antal andra ansikten på en gång (om han hade haft fler) tack vare storleken.
Bara en bit av skägget stack ut, och det var det sista Edvin skulle kunna känna igen honom på.
Resten av natten fick hästarna jobba så mycket de orkade, vilket var väldigt mycket tack vare Jobert.
Edvin befann sig mitt på ett slagfält. Runt honom uppslukade arméer varandra, Sai-el krigare slogs mot män i Imperiska dräkter och orcher sprang runt och anföll allt och alla de kunde komma åt.
Framför Edvin öppnades plötsligt en bred gata, ett stort område där stridandet helt plötsligt upphört. En svartklädd, högrest figur trädde fram i andra änden av gatan. Mannens långa svarta hår släpade i marken bakom utan att missfärgas av blodet som flöt omkring i inte allt för små pölar lite varstans.
Tiden runt dem tycktes stå stilla medan de två närmade sig varandra, redo för strid.
Innan Edvin nått fram till figuren slog ett par brinnande pilar plötsligt ned i marken mellan dem.
Edvin såg upp för att se var de kom ifrån. Där, på en höjd med den nedgående solen bakom sig stod Lego-Klas med höjd båge.
Allt försvann på nytt. Det enda han såg var insidan av sitt tält.
Den här gången hade drömmen varit lite annorlunda än vanligt. Dessutom hade han inte ens skrikit när han vaknat.
Till sist slutade han grubbla på det problemet, klädde sig och gick ut ur tältet där förväntansfulla sai-el krigare väntade.
"AAAAAAAAAAAAAAAAHHHHH!" skrek Edvin och vildarna jublade.
Så var deras morgon räddad och de kunde ge sig av.
Bron var nästan helt färdigbyggd vid det här laget.
På bara några få dagar hade Bimbo och dumfnissen gjort så mycket, de kände sig riktigt stolta.
I början hade det varit riktigt besvärligt, men Bimbo hade snart upptäckt en stor stock som sträckte sig över floden och när hon börjat bygga från den andra sidan.
Nu var det bara ett par meter kvar mellan de två halva brobitarna och det skulle inte ta så lång tid att avsluta jobbet.
När Bimbo tänkte efter så var hon inte så säker på om det var hon som gått över floden eller om det var dumfnissen. Detta hade inte gjort så mycket om det inte varit för det att de nu inte visste åt vilket håll de var på väg.
Men ett problem i taget, beslutade Bimbo, först skulle de bygga klart bron.
Plötsligt fick Bimbo syn på dumfnissen på andra sidan floden.
Han släpade på något stort, platt föremål. Antagligen något som de skulle kunna avsluta brobygget med.
Glatt trippade Bimbo över stocken till andra sidan för att hjälpa till att flytta den stora saken.
"Vad är det där för något?" undrade Bimbo.
"V't in'" svarade dumfnissen.
"Ok, jag hjälper till" sade Bimbo och dumfnissen skuttade över stocken för att ta emot på andra sidan.
När de var klara kände de sig riktigt stolta och fortsatte färden åt det håll som låg närmast.
Vad det än var som Jobert hade gjort, så hade hästarna otroligt mycket ork kvar trots att de nu hållit högsta möjliga tempo i över femton timmar. Varken Pirrin eller Missandra kände sig trötta för den delen. Däremot började resan att bli långtråkig när man inte kunde bli trött på den. Pirrin försökte begrunda ironin i det hela, men kunde inte ens hitta den, så han lade av.