---andra halvan..---
På en flodbädd i västra delen av Gurkh-Bells land låg två dyblöta människor och en drake och pustade ut.
När de hade klivit ut ur porten hade de fått sig en riktig överraskning, bortsett från att allt de kunde se var gurka.
Någon idiot hade nämligen placerat porten mitt över en mycket blöt flod, vilket var förklaringen till varför de allesammans var mycket blöta.
Efter att ha släpats en bra bit längs med floden av de starka strömmarna hade de till slut lyckats ta sig i land för att konstatera att allt var gurka.
Det var verkligen en konstig plats de hade hamnat på det här.
"Vad..." Bob pustade ut ett tag och omformulerade sig sedan "var är vi nu?"
"Jag hörde en gång något om en Gurkh-Bell som förvandlade sitt land till gurka" svarade draken "det här ser ut att vara en sådan plats."
"Säger du det?" undrade Vin-Rends.
"Hur som helst, vad ska vi göra nu då?" frågade Bob.
"Vad sägs om att slå läger för natten och spela lite tärning innan det blir för mörkt?" föreslog draken.
"Visst. Det låter som en bra idé" sade Vin Rends.
"Edvin! Vakna Edvin!"
"Eh...va?"
"Stig upp nu sömntuta, vi ska ge oss iväg" svarade en röst som han nu kände igen som Lousies.
"Mmmm...är det dags att fortsätta redan?" undrade han och såg sig yrvaket omkring "det är ju nästan helt mörkt fortfarande."
"Inte 'vi' som i 'hela armén, vi' utan som i 'vi, som ska till mötet, vi'" svarade hon surt.
"Ehh...aha" svarade Edvin.
Louise fumlade fram ett ljus och ledde honom ut ur tältet. Han kunde inte undgå att lägga märke till att hon såg mer arg ut än vanligt, inte bara arg för den delen. Känslor han inte sett hos henne tidigare kunde han nu ana sig till, utan att direkt förstå vad de innebar.
"Alla är här nu?" undrade Landalf när Edvin och Louise trädde in i tältet.
Cruhar, några andra klanhövdingar som Edvin inte kunde namnet på och alla som ingått i sällskapet tidigare var samlade.
"Vad är det här för något?" krävde Edvin att få veta "varför har inte jag fått veta något förrän nu?"
"Det är för ditt eget bästa, du som kommer med draken" svarade Cruhar "endast vi klanhövdingar och Louise visste om det i förväg."
"Va?!" utbrast Edvin "varför har HON fått veta om det men inte jag?"
"Enligt våra seder ska det vara så" förklarade Cruhar.
Edvin hatade det här med "seder". Sai-el folket hade en massa konstiga seder som Edvin så gott som aldrig förstod sig på.
"Vad handlar det här mötet om?" undrade han.
"Min dotter har bett mig om din hand" förklarade Cruhar.
"Hon har vad?"
"Min dotter önskar att ingå ett äktenskap med er" förklarade Cruhar "och som hennes fader kan jag se att det är ett gott val."
"Menar du att det är upp till dig att bestämma det?"
"Om du inte antar mitt erbjudande har du skymfat min familj, jag skulle behöva ta livet av mig och min dotter skulle bli utstött." sade Cruhar "du gjorde första draget och nu har min dotter bett att få äkta dig."
"Men jag har ju aldrig mött henne!" utbrast Edvin.
Förbannade seder, vad är det nu som har hänt!?
In i tältet trädde plötsligt en flicka som Edvin inte kunde neka att han sett tidigare.
"Jag tror visst att ni har träffats förut?" sade Cruhar.
Edvin lät sin blick svepa förbi över flickan för att sedan låta den vila på Cruhar.
"Ska jag gifta mig med henne alltså?" undrade han.
"I morgon får du gifta dig med henne om allt går väl." svarade Cruhar.
"Om allt går väl?" undrade Edvin.
"Efter det att min dotter frågat mig, kom det upp att Louise här var din nuvarande flickvän" förklarade Cruhar "men detta först efter det att klanhövdingarna fått veta vad min dotter ämnade göra."
Edvin stirrade oförstående på Cruhar.
"De två flickorna måste nu avgöra saken i en duell till döden" fortsatte Cruhar "Louise, är du redo?"
"Jag är redo."
Striden skulle äga rum en bit utanför lägret, bara flickorna själva gick ut, de andra stannade kvar.
Det här skulle kunna sluta illa, tänkte Edvin.
Han var inte riktigt säker på vem han hoppades skulle vinna, Louise var verkligen jobbig men han ville inte se henne död.
"Om ingen av dem kommer tillbaka då?" undrade Edvin efter att Cruhar meddelat att endast vinnaren kunde återvända.
"I så fall lämnar vi dem där de är, om vinnaren är för svårt skadad för att ta sig tillbaka är hon inte värd något för dig."
Edvin kunde knappt tro sina öron. Vad var det för traditioner som de här vildarna hade egentligen?
Stackars Louise hade väl ingen chans...
"Det ska bli ett nöje att döda dig!" sade Louise "jag har följt efter Edvin länge nog utan strid."
"Menar du att du har varit i strid förut?" undrade sai-el flickan förskräckt.
"Jag har övat hela mitt liv innan jag mötte Edvin." skrattade hon "du har ingen chans."
"Jag kan minsann slåss jag med!" sade flickan "min far är klanhövding, så jag har fått den bästa tänkbara träningen."
"Jag trodde inte att ni sai-el krigare hade någon att slåss mot där ute i öknen" så vitt jag vet har ingen människa vågat slåss mot er."
"Ingen människa nej..." flickan log sitt mest ondskefulla leende "men i norra delen av öknen finns det gott om monster."
"Tro inte att du skrämmer mig så lätt!" svarade Louise "sluta nu skryta och börja slåss!"
Så fort Louise yttrat dessa ord slängde hon sig efter sai-el flickan med draget svärd. Med oerhörd precision skar hon upp ett snitt längs flickans vänstra kind.
"Det där ska du få för!" skrek hon och anföll i sin tur.
Med sitt spjut vinande i luften närmade hon sig Louise, som i brist på andra alternativ backade undan.
I halvmörkret framför sig kunde Pirrin se två personer som höll på att slåss. Ingen annan fanns i närheten.
Han beordrade Missandra att stanna kvar och manade på sin häst. När han kom närmre upptäckte han att båda var flickor.
Vigt svingade han sig ur sadeln och gick fram mot dem just som en av flickorna lyckades skada den andra på låret med sitt svärd.
De båda kombattanterna var fulla med sådan rispor, men ingen värre.
"Tjejer!" skrek han "sluta slåss!"
Ingen reaktion. Nu var det flickan med spjutet som skadade den andra. Det här var ju löjligt, han måste sätta stopp för dumheterna innan någon blev skadad.
Han ställde sig mitt mellan dem och blockerade deras väg just som de samtidigt bestämt sig för att slänga sig mot den andra i avsikt att genomborra sin motståndare.
Detta innebar i princip att Pirrin hamnade mitt mellan två vapen som var på väg åt det håll han stod.
Förskräckt knep han ihop ögonen och hoppades på det bästa.
När han öppnade ögonen fick han se ett svärd som nästan stack ut hans ena öga och ett spjut någon millimeter från det andra. Inget hände. Tydligen hade han låst fast flickorna i luften. Visst, kan man flytta saker, så.
Edvin trodde inte sina ögon. Båda flickorna var skadade när de återvände. Dessutom så släpades de tillbaka av en främling åtföljd av en tredje flicka med två hästar. En tjänarinna kanske?
Hur som helst var det skönt att se att de båda flickorna klarat sig helskinnade?
Ok, han insåg att det var ett dåligt ordval med tanke på att deras skinn var det enda som inte var helt.
Cruhar och de andra ledarna var dock allt annat än glada över att främlingen tydligen avbrutit striden. Edvin kunde se hur de flådde den mystiske mannen med sina ögon och sedan grillade honom levande över öppen eld.
Mannen insåg tydligen inte vad han gjort, med tanke på att han var ganska så lugn.
?Tillhör de här kvinnorna er?? undrade mannen när han närmade sig.
Edvin trädde fram för att möta den mystiska mannen, och när denne såg honom stannade han helt en liten stund innan han fortsatte rakt mot Edvin.
?Jag antar att det är ni som är?eh? Pirrin var tvungen att komma på vad han skulle säga nu. Kalla Edvin vid namn gick ju inte för sig, inte mitt framför hans armé. Han var tvungen att hitta på något?fort.
Edvin höjde ett ögonbryn och fortsatte titta på mannen.
Vad Edvin behövde var ett stående epitet så att folk kunde kalla honom för något, alla underordnade kunde ju inte springa runt och kalla honom Edvin. Så vitt han visste hade inte Edvin något än, det skulle han ha hört vid det här laget. Något som fick honom att låta adlig kanske? Improvisera, improvisera. I fjärran gick solen upp.
?Hm!? Pirrin harklade sig ?Gryningens Furste, jag har hört?så mycket om er.?
?Gryningens Furste?? undrade Edvin förvirrat ?vad menas med det??
?Ehm?jo? Pirrin fick tänka snabbt ?du är det nya, för att inte tala om enda ljuset som kan skingra världens mörker.?
Det lät ju riktigt bra trots allt, bara inte Edvin ställde någon dum fråga nu.
?Vad är ditt namn, främling?? frågade han, och ställde på det viset den fråga Pirrin inte förväntat sig.
?Pirri?? började han, men insåg sitt misstag ??manos. Pirrimanos.?
?Välkommen till mitt läger Pirrimanos!? utbrast Edvin i ett försök att rädda den stackars mannen innan vildarna satte klorna i honom.
Pirrimanos hade dessutom gjort Edvin en stor tjänst när han räddat de båda flickorna från att döda varandra.
?AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHH!? skrek Edvin och skrämde upp Pirrimanos riktigt ordentligt.
?Ledsen för det där? sade han ?vildarna får en bättre start på dagen om man gör så där.?
?Jaha?jag förstår? svarade Pirrin tveksamt.
?Kom, du får marschera bredvid mig som tack för att du fann mina kvinnor? sade Edvin och Pirrin började undra vad som tagit åt honom.
"Jag vet!" sade draken.
De andra stirrade på honom, de visste inte. Vart de skulle gå alltså, de befann sig ju inte i sai-al öknen så vad skulle de då göra?
Draken hade tidigare föreslagit att de han skulle flyga dem någonstans, men vid minnet av Mysans vingar sade Vin-Rends att han verkligen inte klarade av sådana flygturer, han skulle bli illamående och kanske falla av.
Just därför stirrade de nu på draken för att se om han kommit på något annat smart.
"Jag slår med min tärning för att bestämma riktning, och sedan går vi åt det hållet!" sade han leende.
"Det låter som en bra idé." svarade Vin-Rends.
"Slår jag en etta går vi åt nord-väst, en tvåa så går vi åt väst, en trea blir sydväst, en fyra söderut, en femma innebär sydost och en sexa österut."
"Norrut och nordöst då?" undrade Bob.
"I så fall skulle vi behöva ta oss över floden. En etta så får vi följa floden nordväst, en sexa så följer vi den österut." förklarade draken "och jag har ingen åttasidig tärning, så vi får ta bort två vädersträck hur som helst."
"Bra idé." sade Bob "fort, kasta tärningen då. Det här är ju spännande."
När tärningen stannat stirrade de alla tre på tärningen, sedan över floden och till slut på tärningen igen.
De hade visst inget val, tärningen hade bestämt åt dem.
"Då är det bara att börja simma då?" föreslog Bob.
Fram emot eftermiddagen kunde Ridroh skymta något i fjärran. Någon sorts stad skulle det kanske föreställa, mitt i vilken en gigantisk pryl stod.
Ridroh kunde inte komma på något annat ord än just "pryl".
Vad det än var, så var det stort och konstigt.
Det såg ut ungefär som om någon skulle ha hittat en stor boll och delat den på mitten, så att det blev en halv glob.
En sorts kupol, skulle man nästan ha kunnat säga att det var. Bortsett från det att kupoler brukar stå på sin platta sida.
Den här "prylen" stod på sin runda sida och gav därigenom dem alla en känsla av att den skulle välta, vilket den inte gjorde.
Staden såg, bortsett från faktumet att allt var gurka och att en gigantisk "pryl" stod i mitten av den, ganska normal.
Övergiven var den förstås, och den såg rätt kuslig ut.
Pelle stirrade ut över utsikten och log bittert. Så det här var en del av flickans hemlighet?
Snart skulle han få veta allt, och de här två typerna skulle inte längre behövas...