[Nu har vi försummat de andra personerna med Edvin alldelles för länge. Här är ett styckte om Merrin som jag tyckte blev ganska bra (om jag får säga det själv).]
?Nej!? utbrast Lellpellin, och tog sig för pannan, när Merrin missade för 97 gången och istället träffade ett äpple, som en liten Sai-el-pojke balanserade på huvudet, och därigenom förstörde hans rekordförsök.
Edvin hade totalt glömt bort Merrin, så Merrin hade istället stiftat bekantskap med en Bågskytt, vid namn lellpellin, som faktiskt inte var Sai-el. Han hade istället hakat på någonstans mitt under marschen och eftersom det var så mycket andra ?utbölingar? så hade inget Sai-el tänkt närmare på honom. Merrin var bara glad att vara med någon som inte var Sai-el. Han hade aldrig kännt sig riktigt väl till mods tillsammans med dem.
För att fördriva tiden hade Lellpellin börjat lära Merrin, utan större framgång, bågskytte. Förmodligen berodde detta på Merrins oförmåga att sikta och skjuta samtidigt.
Merrin gick fram till den lille pojken för att be om ursäkt.
?Jag ber så hemskt mycket om förlåtelse!? sade han ödmjukt. Den lille pojken stirrade surt på honom och höll demonstrativt upp sitt äpple.
?Allt är förlåtet om, ? sade han och betonade om, ?du hämtar ett nytt äpple.?
?Här finns väl inga Äpplen?? sade Merrin undrande.
?Det finns ett träd där.? svarade pojken och pekade på ett ensligt träd högt upp på ett berg.
?Du tror väl inte att jag ska klättra ända upp dit för att hämta ett nytt!?? ropade Merrin bestört.
?Pappa!? vrålade den lille pojken demonstrativt. Merrin svalde när en storvucen man kom klampande mot honom.?
?Det är väl inga problem, Mandotrallen?? undrade han.
?Nej då.? Sade Merrin snabbt, ?Jag lovade just att klättra upp och hämta ett nytt äpple åt, ähum, Mandotrallen.?
Merrin sprang genast bort mot berget som sträckte sig ungefär 200 meter upp iluften och började klättra. Efter att ha förvärvat en lårkaka och ett ordentligt slag i huvudet bestämde han sig för att gå runt istället. Det var dock ingen lätt väg på den sidan heller. När han pustande och stönande kom upp på toppen fick han syn på det vackraste äppleträdet han någonsin sätt. Löven glänste gröna med hela och blanka ytor. Stammen var slät som siden och äpplen som fick det att vattnas mer i munnen fanns ej. Merrin skynda fram mot trädet och grep lystet efter ett äpple. Han sträckte sig och skulle jsut ta tag i en av de gläsande frukterna när han gigantisk hand grep tag i det och det försvann. Merrin vände sig om och fick syn på Jobert Rodan som förstrött slängde in det i munnen.
?Vad tror du att du gör vid mitt träd!?? dånade Jobert Rodan med en frågande biton i den mäktiga rösten.
?Jag skulle bara hämta ett äpple!? sade Merrin ynkligt.
?Du kan få ett, men bara ett. Om du en vidrör något av de andra ska jag slänga dig hela vägen tillbaks till lugnby!?
Han pekade på ett äpple, som satt på en gren, som sträckte sig långt ut över klippranden. Merrin som inte vågade annat klättrade genast upp i trädet och började åla sig ut längst grenen. Han såg hur pojken stod och såg på honom långt där nere. Han sträckte sig men nådde det fortfarande inte. Han kröp ut lite till. Han kröp en bit till och nuddade det. Tyvärr så var det här en väldigt mogen frukt så den lossnade. Merrin försökte förtvivlat fånga det. Nu började grenen luta lite väl mycket och Merrin började därmed att glida. Han fick högre och högre ffart till han slutligen kastades ut från den.
Han föll. Det var helt klart. Underligt nog kände han ingen fruktan; Bara lite irritation över Jobert dånande skratt. Han såg hur tälten kom allt närmare. Nu var han så nära att han kunde se vart han skulle träffa. Ett ganska litet lila tält låg rakt under honom.
Rich! Merrin föll rätt igenom tält duken. Han låg där en stund innan han insåg att han hade landat mjukt. Långsamtåterkomm hans sinnen. Han låg i en säng. Efter ytterliggare en stund insåg han att någon annan också gjorde det.
En ganska söt Sai-el-kvinna, som för övrigt verkade vara ungefär lika gammal som Merrin, stirrade roat på honom.