Ugglan stod med ena handen försänkt i någon osynlig ficka medan han såg liket bäras ned i källaren. Aldrig förr hade någon dött här! Ingen förutom?
Men det kunde omöjligt finnas någon koppling mellan händelserna. Det var ju han själv, tillsammans med flickorna i kärnan som gjort det. Han kunde omöjligt tänka sig att de andra skulle ha något med det här att göra.
Hans hand jobbade frenetiskt med att om och om igen knöggla ihop pappersbiten han hade i fickan. Hade den något med saken att göra?
Jag vet vad du gjorde förra mötet. Så stod det på lappen. Inget mer, inget mindre.
?Tror du det har något med Nibelung att göra?? frågade en röst bakom honom.
Skräckslaget vände han sig om och fick syn på Beth och Pejgan.
?Sluta skrämmas så där!? väste han ?och ni borde veta bättre än att prata så här öppet om??
Ugglan tappade bort sig, kom inte på något att säga. Beth avbröt honom:
?Nå?? undrade hon ?tror du att det hade något med Nibelung att göra??
?Om det har något med Nibelung att göra? Hmm?? sade ugglan och gjorde en eftertänksam min ?nej, det är omöjligt. Ingen förutom vi vet vad som hände den natten. Ingen annan var här.?
?Vi behöver en ny medlem i kärnan? sade Pejgan plötsligt ?några förslag??
?För Guds skull, Pejgan!? utbrast Beth ?Nevyn dog nyss och du??
?Nej, Beth. Hon har rätt? sade ugglan plötsligt ?vi måste utse en ny person till kärnan.?
?Först och främst måste vi starta en utredning av fallet? sade Beth med en suck.
?Fallet?? undrade ugglan ?Nevyn, menar du? Jo, vi måste starta en undersökning.?
Flamnag gick oroligt fram genom de nu mörka korridorerna.
?Undersök mordet? hade de sagt.
?Varför jag?? hade han frågat.
?För att du nu är kärnans fjärde medlem? hade ugglan sagt.
?Vi litar på dig? hade de sagt.
Vad skulle han nu göra? Det här var sådant han inte visste något om, han ville inte veta något?
Vad han däremot inte oroade sig för var att stöta ihop med mördaren. Vem det än var som dödat Nevyn, så måste det ha varit någon av de nya.
Han kunde inte tro att rådets äldre deltagare hade något med saken att göra och de nya skulle till och med han klara av.
Det här var ju löjligt. Vad skulle han kunna hitta för bevis? Ett mordvapen kanske?
Som tur var så hade alla andra åkt hem, så han var helt ensam. Ingen kunde göra sig löjlig över hans undersökningar.
Å andra sidan så låg alla andra hemma i sina mjuka, mjuka sängar. Om bara han hade sluppit den här uppgiften! Om han bara hade tackat nej till erbjudandet överhuvudtaget?
Plötsligt hördes ett ljud längre bort i korridoren.
Kunde det vara mördaren? I så fall skulle han allt få?
Nu hördes ljudet igen. Det var någonstans nära köket, att döma av ljuden.
Med snabba och näst intill ljudlösa steg närmade han sig ljudkällan.
Oturligt nog hade ljudkällan fått ungefär samma idé när han hörde att någon närmade sig och gick honom till mötes.
När Flamnag tog ett skutt runt ett hörn upptäckte han att någon stod bakom det. Hörnet alltså, skuttet var det han själv som stod bakom. Eller snarare låg bakom?
Hur som helst så var detta precis vad han hann tänka just då, förutom tanken som tillfälligt räddade hans liv: Den som stod där, bakom hörnet, inte bakom skuttet, måttade ett slag mot hans huvud med en stekpanna.
Att han upptäckte detta gjorde att han istället för att få stekpannan i huvudet fick den i ryggen när han vigt hoppade undan.
Eftersom han, som nyligen nämndes, blev träffad i ryggen av en stekpann, såg hoppet trots allt inte så vigt ut. Det påminde mer om ett magplask, bortsett från att magplasken är mjukare då dessa sker i vatten.
Hur som helst lyckades han ta sig upp på fötter igen och upptäckte att händelsen med stekpannan som träffade i ryggen inte enbart berodde på att han hoppat undan.
Figuren framför honom hade använt sin vänstra hand för att slå honom med stekpannan, detta hade inte en allt för lugnande effekt trots allt. Inte heller hade det faktum att personen inte hade en högerhand en lugnande effekt. Detta berodde mestadels på att figuren framför honom hade en konservöppnare där handen borde ha suttit. En sådan där konservöppnare som passar utmärkt att skära upp magen på folk med.
Vem det än var som stod där framme så var denne klädd i helt svarta kläder, sådana som sticker ut och som gör att man ser vem som är mördaren i filmer. Med andra ord var det sådana kläder som dolde ansiktet och gjorde det omöjligt att se hur hög, bred eller stor personen verkligen var. Denna klädsel skulle ha kunnat avslöja mördaren om det inte varit för de faktum att nästan alla här gick klädda så.
Stekpannan klånkade ned i golvet och fick Flamnag att hoppa till. Detta resulterade i att han fick väldigt ont i ryggen eftersom han nyligen fått en stekpanna i den.
Långsamt skred mördaren närmre och lyfte hotfullt konservöppnaren högt i luften.
Tankarna strömmade våldsamt genom Flamnags huvud när han försökte komma på något att göra. Då plötsligt kom han på en bra idé.
?Vi kanske kan prata om saken?? föreslog han.
Mördaren skakade på huvudet. Så där, nu hade han ingen plan längre.
Det enda han kunde göra var att vänta på att dö?vilket han gjorde ganska fort efter att han kommit på det. Hans sista tanke var att han åtminstone hade haft rätt angående den saken, detta fick honom att le.
Följande morgon upptäcktes liket i köket av Beth själv, då hon skulle ta sig vad nu Beth tar sig på morgonen.
Till en början upptäckte hon inte liket, vilket kan ha berott på att någon hackat det i bitar med en stekpanna och sedan gömt det i kylskåpet.
Att stackars Flamnag blivit styckad med en stekpanna tog också ett tag att komma på, detta berodde i sin tur på att det tog ett tag att pussla ihop lapparna som det medföljande meddelandet stod skrivet på.
På fem pepsi-flasks-etiketter stod det:
JAG STY?CKADE HO?NOM MED?EN STEK?PANNA
Med fula, stora bokstäver var det skrivet.
?Jag stynom medckade hopanna, en stek?? undrade ugglan förvirrat när Beth visade honom lapparna efter det att han kommit ditrusande.
Förutom ugglan hade en del andra också kommit till platsen och stod nu och stirrade på liket i kylskåpet.
?Jag styckade honom med en stekpanna? sade Beth.
?Gjorde du?? utbrast ugglan ?varför, Beth? Varför?!?
?Nej, tokstolle!? sade Beth lugnt och sansat ?det står så på lappen?
?Aha?ok? sade ugglan men fick sedan en bekymrad min ?hur styckar man någon med en stekpanna??
Efter att ha gjort alla i köket uppmärksamma om att de absolut inte fick diskutera mordet med någon över huvudtaget beordrade Beth att liket skulle läggas i källaren tills vidare.
Strax efteråt samlades kärnan i ugglans tornrum för att rådslå.
?Vem dricker fem pepsi på raken?? undrade ugglan.
?Nibelung?? började Pejgan.
?Nibelung är död!? avbröt Beth ?han är död.?
?Vi har helt klart en mördare lös häromkring? sade ugglan ?och vi måste göra något åt saken!?
?Vi röstar in en fjärde medlem i kärnan? föreslog Pejgan.
Ugglan suckade, men insåg att det förr eller senare ändå skulle behöva ordnas upp.
?Vad sägs om Christina?? undrade han ?hon skulle väl passa bra??
?Jo, det håller jag med om? sade Beth ?Pejgan, du får hämta henne så fortsätter vi så länge.?
Pejgans steg ekade i korridorerna på väg till Christinas rum. Hon tyckte sig höra något annat ljud i närheten, men beslutade sig för att det inte var något trots allt.
Mördaren kunde bara inte vara så fräck att han strök omkring här mitt på ljusa dagen?
Eller, kunde han det?
För säkerhets skull såg hon sig om efter ett lämpligt tillhygge om hon skulle råka i strid med mördaren. I just den här korridoren var det inga problem med den saken i alla fall. Den var nämligen pyntad med blankpolerade rustningar, som stod uppradade med jämna mellanrum precis som vakter.
Snabbt snappade hon åt sig en hillebard från närmsta vakten innan hon fortsatte.