Ja ... jo ... Det är ju skillnad på en-bok-jag-tycker-är-bra och en KLASSIKER. Fast just nu känner jag själv att jag inte riktigt kan ge någon bra definition. (Hjälp!) Det är mer en känsla, när en bok blir mer än en bok på något vis. När den börjar finnas i själva språket och kulturen, när de blir praktiskt taget odödliga.
Astrid Lindgren, ja. Pippi Långstrump kan kanske räknas in i den exklusiva klubben, i alla fall bland svenskar. Jules Verne - det var lustigt, jag tänkte själv på världsomseglingen och "Från jorden till månen" och de där böckerna. ("Till jordens medelpunkt" är tidvis enormt spännande!) Jag fick bara för mig att det nog bara var jag som brydde mig om dem, titta vad fel jag hade.
Man kan ju också fråga sig varför jag inte har nämnt de där riktigt tunga grabbarna (Proust, Kafka, Joyce, Dostojevski... ) Tja, anledningen är ovan nämnda, angående skillnaden mellan "bra" böcker och "odödliga". Hur många känner till något om innehållet i "På spaning ..." förutom det där om madeleinekaka och lindblomste? Hur många har EGENTLIGEN lyckats traggla sig igenom hela "Odysseus" med vettet i behåll? (För mig räckte mer än väl de där fyra sidorna man fick läsa på litteraturkunskapen.)
Möjligen ligger "Brott och straff" farligt nära klassikerhyllan. Den är bra i alla fall, och namnet Marmeladov är roligt.
Och så "Hamlet" såklart.