Här kommer fortsättningen! (ok, det här suuuger, men jag ville få iväg alla. I Emils verision -no offense- så övar de pilbågskytte. Då är det väl ljust ute, och så? Jag ville bara inte ha en ny revolt från sai-el, p g a någon dum försening.
Under tiden var Lellpellin och Mandotrallen indragen i ett långvarigt gräl.
"Jag skulle kunna skjuta dig i sådana fall!" skrek Lellpellin och drog till med sin favorit taktik.
"Det betvivlar jag!" Mandotrallen kände att han höll på att förlora, och detta gjorde honom arg.
"Jag skulle kunna träffa ett äpple så långt bort att du inte ens ser det!"
"Det där är högst tvivelaktigt!" vrålade Mandotrallen argt.
"Tvivelaktiga..."
"Jag har hört kor föra osanningar bättre än dig!"
"Vilken ko? Din mamma?" Lellpellins vanliga finess vid gräl var som bortblåst.
"Din ondsinta... ondsinta... Osanning är vad du säger!"
"Vad skriker ni om!?" skrek Landalf, som klivit ut ifrån sitt tält.
"Du ska inte komma och påstå att min mamma..."
"Varför har vi inte gett oss av än, förresten!? Var är Edvin!?" vrålade Landalf.
"Vem? Din smutsiga sai-el! Din mamma är vakrare än du är!" hojtade Lellpellin.
"EEEEEEDVIIIN!" gastade Landalf.
"Säg inget ofördelaktigt om mig elller min mamma, din.."
"Vad är det?" skrek Edvin.
"Mandotrallen! MAT!" skrek Mandotrallens mamma bortifrån deras tält.
"Din satans sai-el! Jag ska bevisa för dig att jag kan skjuta..."
"Vad sysslar ni med?" undrade Lousie, som följt efter Edvin, högljutt.
Ett par nyfikna strömmade till.
"Aaaaaajjj!" vrålade Landalf. "VEM SKÖT DEN DÄR PILEN!? RÄTT I MIN FOT!?"
"Landalf? Varför skulle jag..." började Edvin.
"är det tryggt att se dig 'bevisa' det, då? Man verkar ju behöva skydd..."
"...komma hit?" avslutade Edvin.
"Säg åt sai-el krigarna att vi ska ge oss AAAV!" vrålade Landalf.
"Edvin! Du är en förbaskad idiot!" skrek Lousie, som låtits sig dras med av strömmen.
"Du är en oduglig krigare och en ännu sämre make!" skrek en sai-el kvinna till sin man.
"Jag ska allt bevisa det för dig!" skrek Lellpellin, i det att Landalf skrek "Neeeej!".
"Vad har JAG gjort!?" undrade Edvin. En generad Merrin smög sig ut bland människorna.
"Landalf! Du lovade att den här örtblandningen skulle göra mig ung, men titta bara på det här.."
"Å, nej!" pep Landalf och duckade.
"Jag betvivlar att..."
"Vad skriker alla om?" frågade Pirrin , som omärkligt smugit sig in bland de skrikande och, genom en enkel trollformel, påkallat uppmärksamheten, lågmält. "Varför är alla så upprörda?"
Alla tystnade, och såg generat på varandra.
"Jag antar..." började Merrin sakta. "Att vi alla bara har haft en dålig dag." Ett ögonblick verkade Pirrimason nästan bekant, innan han insåg att det var ren och skär inbillning. Men ändå...
-------
"Känner jag dig?" frågade Merrin tyst, i det att den besvikna folkmassan skingrades. De hade hoppats på att få se blod. Det utlovade kriget kom ju aldrig. Den han frågat drog bakåt sin kapuschong och såg tvivlande på honom ett ögonblick.
Pirrin skakade på huvudet.
"Det är..." sade han bestämt "omöjligt."
Merrrin kände faktiskt till att 'omöjligt' inte existerade, men han var vänlig nog att inte rätta främligen. Sai-el krigarna gjorde sig redo för avmarsch.