Ska jag säga grattis? Jag är en av dem som utgör "staten" i det här fallet. Glad skattebetalare, you know.
En sak ska man komma ihåg: när det gäller bestämmande, finns kanske "pappa staten". När det gäller betalande, är det vi själva och/eller våra föräldrar som står för det hela. Om inte annat blir man påmind om det när man tjänat ihop en fin slant (på skrivande, till exempel!) och upptäcker att hälften försvann innan de ens gick in på bankkontot.
3000 i månaden? Det är småpengar, det är bara en del av dagisavgiften. Det är knappt vad min familj äter för under en månad. Det är mindre än vad vårt hus kostar i månaden, i räntor alltså. Det är resor till och från jobbet i tre månader. Det är vad bilreparationsgrejerna gick på förra veckan. Det är en halv tvättmaskin eller ett halvt kylskåp. Det är halva bilförsäkringen. Det är lagning av sex hål hos tandläkaren.
Nä, jag är inte ett dugg bitter, för jag hade också gott om pengar en gång, och alla som går i skolan nu kommer att hamna i den här sitsen om några år. Men jag hoppas att alla fattar att pengar kommer någonstans ifrån - även "statens".
(Vart de tar vägen, däremot, kan man ju fundera på ...)
Förlåt, jag var visst grinig idag. Ska författa lite istället.