Hennes läppar möte hans och då i denna stund försvann allting från hans synfält, det var som allting upphörde att existera, som om tiden hade stannat. Hon började klä av sig och gav honom ett okynnigt leende, när hon märkte att han stod där med en gapande mun hjälpte hon honom med hans kläder också. Han stod som förstenad och visste inte riktigt vad som hände, det kändes som en dröm, en dröm som gick till uppfyllelse. Eldstaden skänkte boden värme och lågorna dansade som skuggor på väggen. Utanför piskade regnet mot fönsterrutan och gav ifrån sig ett lätt irriterande ljud. Men ljudet hade även det försvunnit från hans sinne, det ändå han kunde uppfatta var den ljuvliga doften från henne. Hon doftade underbart, som en siren gör under försommartiden. Det var bara de två, ingenting annat fanns. Hon putade lätt ner honom på sängen och följde mjukt honom ner mot madrassen. Hennes slanka kropp ålade sig mot hans muskulösa och hennes kyssar fortsatte att skänka honom värme och längtan. Han var fången i en trans, en trans som han aldrig ville skulle sluta, men plötsligt ryckte han till och drömmen och transen var som bortblåst. Regnet och mörkret kom på nytt till hans medvetande och all sinnesfrid var borta. Han visste vad som skulle komma att ske, det var bara fråga om tid. Kvinnan gav ifrån sig ett lätt skrik när mannen kastade henne lätt åtsidan
och klev upp ur sängen med snabba, bestämda steg.
?Klä på dig?, befallde han medan han satt på sig sina byxor.
?Men??
?Gör som jag säger, kvinna!?
Tårar började rinna nedför hennes kinder när hon åtlydde hans order. För det var vad det var, en order. Ingen förfrågan utan en order, en order som han väntade sig att hon skulle åtlyda. Hon var för skärrad för att motsäga sig den. Vad hade gått fel? Vad hade hon gjort? Ena stunden var hon så lycklig en kvinna kunde bli och i nästa så?Hennes hjärta blev iskallt och började slå snabbare när hon såg att han drog sitt svärd. Han såg hennes skräckfyllda blick men sade igenting. Istället svepte han sin tjocka, grå yllemantel om sig och gav henne en sorgsen blick. Hon förstod nu vad som var på gång och skyndade sig med sin påklädnad, hennes hjärta hade börjat slå ännu mer snabbare vilket hon inte hade trott var möjligt. När hon var klar ställde hon sig stelt och väntade på hans klartecken att ge sig av. Han hade ställt sig vid fönstret med nedsänkt huvud men sa ingenting. Vad väntade han på? Plötsligt reste sig hans huvud och hans sorgesamma blick mötte hennes ögon. Hon såg plågan i hans ögon och hon kunde bara föreställa sig vad dessa ögon hade behövt se, det var syner som ingen dödlig människa hade sett, han var nog den enda.
?Du vet att jag älskar dig, Elana?, sa han med en dämpad röst.
Hon gav honom ett varmt leende och nickade. Sorgen i hans blick försvann lite grann, men den fanns fortfarande kvar. Han tog fram en annan yllemantel och svepte den runt hennes axlar och kysste henne.
?Jag kommer aldrig att glömma dig, vad som än händer.?
Elana öppnade sin mun och skulle just säga detsamma när dörren smälldes upp med ett brak. En kall, våt vind dränkte genast rummet och eldstaden slocknade hastigt. Vid dörröppningen stod en reslig man och stirrade in i det mörka rummet, hans svarta, mantel fladdrade ryckande med vinden. Han hade en mörk huva som dolde hans ansikte men Elana visste vem det var som stod där. Det kändes som om hennes hjärta hade stannat, hon var fast av förskräckelse. Mannen höjde ett långsvärd som var det vackraste svärd Elana någonsin hade sett och hade situationen varit under andra omständigheter så hade hon beundrat det. Klingan var gjord av finaste silver medan fästet bestod av guld och var snidat som en orm.
?Jag har kommit för att hämta häxan?, sade gestalten vid dörröppningen med en dov, mörk röst.
Elana visste att den här dagen skulle komma men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att den skulle komma ikväll.
?Spring Elana!? skrek mannen och lyfte samtidigt sitt svärd.
Elana visste inte vad hon skulle göra, hon ville inte lämna sin älskade, men vad hade hon för val? Hon var för viktigt för att dö ikväll. Hennes fötter bar henne mot sin vilja mot bakdörren och fastän hon grät och ville ingenting hellre än att stanna och hjälpa sin älskade så sprang hon, in i den täta, mörka skogen. Bakom sig hörde hon klanget av stål som möttes i en sammandrabbning som hon visste var på liv och död. Tyvärr visste hon vem som skulle dö, tanken fick henne att gråta ännu mer hysteriskt men hon kunde inte förmå sig att vända om. Det var för många liv som stod på spel och skulle hon dö inatt, så skulle dessa liv inte ha något hopp mer, allt berodde på henne. Hon sprang allt mer djupare in i skogen, in i natten, gråtande.
Vad tycker ni? Är det en bra prolog i en novell?