Som nämnts längre ned, finns det i Donaldsons böcker (Spegelmästarna) en galen figur som svär så att man bara kan rodna när man läser det ...
Det är alltid en avvägningsfråga, det där med svordomar. (Oj vad akademisk jag låter.) Man vill att replikerna ska låta naturliga för en modern läsare. Men man kan inte vara alltför "tidstypisk". Ett undantag är Per Jorners "Efter lägereldarna" där personerna ogenerat talar nittiotalssvenska och det är klart - det är inte logiskt fel det heller.
Konstruerade svordomar har annars en förmåga att låta lite krystade, och dessutom inger de inte de känslor man faktiskt ville illustrera. Svordomar är nämligen inte bara något som kommer från vänster hjärnhalva, utan väldigt starkt kopplade till (primitiva) känslor i största allmänhet ... Jag har lite svårt för Jordans "Ljus!" men det är kanske bara jag som har det. En svordom ska vara lite chockerande för sin omgivning, den ska gärna ta upp något "förbjudet". Annars är den ju inte något KRAFTord.
Jag tycker att svordomar är kul; bra mycket mer roande än när folk börjar slåss i alla fall.