Edvin slog upp långsamt upp ögonen, ännu en morgon som han inte ville möta. Han satte sig upp på sängkanten och ruskade på huvudet, därefter sträckte han sig efter sina kläder. Dessa slängde han på sig utan större entusiasm.
Ett lätt vinddrag var det enda som avslöjade att någon hade dragit ifrån tältfliken och stigit in i tältet, Edvin vände sig om eftersom han stod med ryggen till.
"Louise." sade han när hans hjärna identifierat varelsen framför honom. "vad förskaffar mig den äran?"
"Håll tyst med dig din dumme idiot, hövdingarna vill träffa..." någonting bakom Edvin fångade hennes uppmärksamhet och fick henne att tappa fattningen i några sekunder innan hon hann ropa: "...se upp!"
Edvin vände sig om och möttes av något som endast skulle kunna beskrivas som en tråd av ljus mitt i luften. Tråden vidgades och blev något som skulle kunna liknas vid en stor reva i luften. En reva som orangefärgat ljus sken ut genom.
Luften runtomkring började strömma till för att fylla igen hålet, vilket fick till följd att Edvin och Louise började dras rakt in i fenomenet.
Ett femtiotal meter längre bort kom Landalf gående mot Edvins tält. Han ville ha en privat pratstund med den utvalde innan denne gick till hövdingarna. Efter det skulle det vara omöjligt att få Edvin avsides för en pratstund. Den gamle trollkarlen fick tyvärr ingen pratstund som han hade tänkt, istället fick han plötsligt se hur Edvins tält bokstavligen imploderade. Det drogs ihop mot en punkt mitt i luften, krympte och försvann.
För andra gången samma morgon slog Edvin långsamt upp ögonen. Det första han blev medveten om var resterna av sitt tält, det andra var kylan. Den fruktansvärda bitande kylan som slet i skinnet, och isade ända in i märgen på honom. Huttrande satte han sig upp.
Han befann sig på en brant sluttning. Sluttningen var gissningsvis en del av ett berg (vilket hade han ingen aning om), och den var täckt av ett tjockt lager snö samt resterna av hans tält och sakerna det innehållit.
Plötsligt blev han medveten om att tältet även innehållit Louise, och började att desperat att se sig om efter henne. Han fick syn på flickan där hon stod bortom några klippor till höger om honom. Precis när han skulle till att ropa på henne så blev han avbruten av en ondskefull röst som tillhörde någon som stod bakom honom. Den sa:"Så, det är du som vågar utmana Bal-sauron? Vilken idiot!"
Edvin snodde runt. Mannen som hade talat var klädd helt i rött, dessutom hade han en mörk mantel som fladdrade i vinden.
"Vem är du?" Sade Edvin med rösten fylld av förvåning och förskräckelse. "Och hur har du gjort det här?"
"Dassmodean är mitt namn, den riktige Dassmodean, och har man underkastat sig den store herren så har man tillgång till vissa saker." Den onde mannen körde ner handen i en ficka och tog fram ett lysande blått klot. "Bal-sauron vill ha dig röjd ur vägen, och jag är en sån som lyder order."