Pirrin var medveten om sai-el krigarnas nyfikna blickar. Och Landalfs forskande. Han försökte strunta i dem, försökte koncentrera sig, men det gick inte så bra. Hela tiden kunde han bara tänka: Känner han igen mig? Är jag avslöjad? Vad händer ifall de gör det? när han egentligen skulle tänka: 'Vart är Edvin?'. Kristallkulans innandöme var en dimmig sjö. Med absolut ingen sikt.
"Nå?" frågade landalf otåligt "ser du honom? Jag kan göra det där själv, vet du..." Pirrin viftade avärjande med handen, en gest som sade 'Ja, ja, vi kan ta det där senare'. Pirrin kände sig sjösjuk, ridsjuk och magisjuk. Efter en stunds funderande på detta insåg han att det var rampfeber. Så klart.
"Jo..." sade han sakta, medveten om att detta skulle, om det nu var möjligt efter den-där episoden vid duellen, sänka hans rykte ordentligt. "Skulle ni, möjligen kunna..? Ja, ni vet, lämna mig ifred?"
Sai-el fnissade retsamt. Landalf såg Bådande ut. Pirrin svalde.
"Jag" sade Landalf fast. "Jag..." Han lät ordet hänga dramatiskt i luften. Sedan gick han, tillsammans med sai-el, ut ifrån tältet. Pirrin stirrade ett ögonblick efter honom, sedan fortsatte han att söka efter Edvin och Lousie i kristallkulan.
Edvin släppte sakta ut luften. Han hade hållit andan.
"Det är..." sade Lousie och sökte efter ord "otroligt. Helt.. otroligt."
"Det är en rikedom" sade Edvin, vars girighet plötsligt gjorde sig påmind. Han glodde dolskt på Lousie.
"Det är mer än så, det är... massor. M a s s o r av pengar, juveler och värdefulla saker. Jag menar... Massor! Ett helt berg..." Hon såg sig omkring i grott... skattkammaren.
"Jaa..." sade Edvin sakta "Jag undrar hur jag ska få hem allt." Lousie rykte till.
"V a d var det där!?" krävde hon att få veta. "Varför lade du in ett singular i den-där meningen!?"
Edvin såg ointresserat på henne en stund, sedan lät han åter blicken svepa över ögonfröjden. Lousie stampade med foten i marken. Precis som på TV.
"N å ?" krävde hon att få veta. Edvin ignorerade henne. "Du inser väl att jag ska ha störst del av skatten eftersom jag räddade ditt liv, Edvin?" tillade hon elakt. Edvin skrek till, stirrade på henne och började sedan darra ursinningt.
"Vaddå!?" frågade han argt. "Det är min skatt, min! Jag kom på lösenordet!!" Lousie blängde tillbaka
"Jasså?" frågade hon, och hennes röst steg ett par oktaver "och hur stor chans skulle du ha haft till det ifall du var d ö d ?"
"Du ska inte vara så..." Och sedan var slagsmålet i full gång.
Pirrin kisade. Var det där dem? Eller var det inte... Ett träd kanske. Det var helt omöjligt att se något med all den här magiska turbulensen som, av någon oförklarlig anledning, var i farten. Han suckade och skulle precis ge upp när han hörde några enstaka ord ifrån kristallkulan. Han ryckte till. Ett träd kunde inte tala! Så det var uteslutet... Han lutade sig närmare.
"Din... idiot!.. ajje!... min... jag sade ju... dumma... Tsatsiki!" han undrade ett ögonblick vad tsatsiki hade med saken att göra, sedan ryckte han bara på axlarna och gjorde sig berred för Slatsjokiistevs magiska hel-vägs förfluttnings formell. Det enda problemmet var att han räknade svagt fel på lognituden. Vilket resulterade i att en kudde kom tillbaka istället för Edvin och Lousie.
Lousie hade precis fått in ett riktigt bra nack grepp om Edvin när världen plötsligt krängde till. Det nästa som hände var att en hel koloni med kuddar stirrade tomt på henne. Hon skrek, förstås.