Edvin och Louise bestämde sig snart för att lämna grottan. Det var ingen bra ide att befinna sig i ett litet utrymme tillsammans med en hel hjord kuddar.
"Vi gar ner för sluttningen" föreslog Edvin.
"Nej, vi gar at det här hallet" Louise pekade at ett helt annat hall.
"Varför ska du alltid bestämma?" klagade Edvin.
"Varför ska vi ga at ditt hall?"
"Det verkar vara ett bättre alternativ."
"At ditt hall är det fullt med klippor...."
Och sa fortsatte de att gräla. Det slutade med att de gick skilda vägar. Louise at sitt hall, Edvin at ett annat.
När de separerat ett hundratal meter sa kom Louise ihag nagot viktigt som hon hade glömt. Hon vände sig om och skrek efter Edvin:
"Din stornästa idiot!!!"
Oturligt nog sa är det inte särskilt smart att skrika högt när man befinner sig pa ett brant snötäckt berg.
Det sag ut som om bergstoppen rörde sig en aning, sedan kastade sig tusentals ton snö sig ner för bergssluttningen.
Edvin tog skydd bakom en närbelägen klipp.
Sedan Ropade han at Louise, som vid det här laget bestämt sig för att klippor nog inte var sa dumma ända. Han ropade:
Skynda dig hit fort, anars blir du begravd!"
Louise, som vid det här laget sprang som fan, minskade effektivt avstandet mellan sig själv och klippan. Oturligt nog sa minskade avstandet mellan Louise och lavinen ännu fortare.
När hon var sa nära att de hade kunnat röra vid varandras fingrar om de hade sträckt ut händerna sa kom snöväggen ifatt henne.Edvin sag hjälplöst pa när vagen av is slet med sig Louise. Det sista han sag innan klipan begravdes var hur flickan försvann i snön.
Senare, när de enorma massorna av rörlig is lugnat ner sig, sa kunde man se hur en hand skjöt upp ur snön, tätt följd av en andra. Edvin befriade sig fran snön och hävde sig upp pa klippan. Där ställde han sig och spanade utför sluttningen, även fast han visste att det var meningslöst. Hon var borta.
Han satte sig ner pa stenen och konsentrerade sig pa att tänka varma tankar. Det hjälpte inte sa mycket.
I desperation började han leta igenom sina fickor. Snart hittade han det gammla lövet vars kant man inte kunde fästa blicken pa. minnen fran den goda häxans skog började bubbla fram.
En isande vind kramade om hans hjärta. Döende av kölden var han när han tittade djupt ner i lövet och med hjälp av sina sista krafter sade ordet: "Eo-galei", sedan förlorade han medvetandet.
To be continued...