Ja, ja, allt är glömmt och förlåtet.
Sai-el hade omringat och tillintet gjort kudden. Landalf tog stolt åt sig all äran.
"Och jag stötte till med svärdet" upprepade han för kanske nionde gången. Langorn suckade,
"Ja, ja" sade han.
"Och endast min snabba instinkt fick mig att göra detdär otroligt viga hoppet åt sidan."
"Kamel-hoppet, ja" sade Langorn, som visste att han pratade för döva öron.
"Och jag k ä n d e vinddraget ifrån svärdshugget, och jag tänkte: Landalf, nu är det dags att..."
"Ja, ja" sade Langorn.
"...ta sig i kragen, så jag d ö k ner mot den där lilla fördjupningen i marken och drog min dolk..."
Jag undrar var Edvin är, tänkte Langorn. Han och Lousie har varit bort länge nu. Konstigt.
Pirrin undrade om det var något fel på kristallkulan. Den verkade inte riktigt fungera. Först var ljudet OCH bilden trasig, sedan bara bilden, sedan båda igen... Men nu tycktes åtminstone bilden fungera. För en gång skull. Han torkade ett par svettdroppar av pannan och fortsatte att spana ner i nutidens djup (framtiden är faktiskt enklar att spå i, eftersom man alltid kan ändra på en detalj eller två allt eftersom det händer.) Det han såg var Lousie, kämpande emot de ofantliga snödrivorna, utan någon möjlighet till räddning. Han undrade för ett ögonblick var Edvin höll hus, men sedan bestämde han sig för att handla. Han började mässa med en trollformel och kände hur atomerna i hanskropp fattade eld. Men han fortsatte trots det. Sedan kom virvlarna i luften som Pirrin väntat på, och han lade sina svettiga handflator på den dimmiga spåkulan och fortsatte med sin formel, fast högre och med gällare stämma. Sedan exploderade världen, och Pirrin befann sig någon annan stans.
Lousie tappade andan, det var snö, snö, snö överallt. Hon hade snö i håret, i munnen och i lungorna. Hon fick ingen luft! Snön fortsatte att forsa över henne, och hon kämpade förtvivlt för att komma upp till ytan. Men ett klippblock valde exakt det ögonblicket för att, knuffad av snömassorna, slå in i hennes sida. Lungorna exploderade. Den lilla luft hon hade kvar försvann. Det värkte som satan, hon grävde sig fram genom de virvlamnde snömassorna och skrek i panik.. Hennes tanke "Och jag sade aldrig att jag älskar honom..." innan hon svimmade, kvävd av de otaliga snömassorna. Sedan förflyttades hennes avsvimmade kropp med magi till en annan plats (igen).