[Jag hade tänkt låta Louise tråd vara ett tag men...]
KHAOS lede Louise genom långa mörka korridorer med en och annan fladdrande fackla. Långt bort hördes vatten droppa, eller var det det vatten?
Plötsligt hördes ett väsande ljud. Louise i drog sitt svärd. Och såg sig om.
"GE MIG DET DÄR!" morrae KHAOS sammantbitet.
"In your dreams, buddy!" sade Louise på det gamla språket. Hon avfyrade snabbt en blixt mot KHAOS rustning. Nu råkar dett vara så att om man får en högspänningsstöt i sig så blir man normalt grillas. KHAOS hade dessutom en stålrustning på sig så han pulveriserades.
"Oj då," sade Louise, "JAg trodde inte han skulle dö så lätt."
Då började pulvret ta fast form igen. Louise sprang. Och sprang. Och sprang. HOn märkte varken tid eller rum; bara de klampande fotstegen bakom henne. Så småningom såg hon ett starkare ljus. Hon sprang mot det. Väl framme vid vad som visade sig vara en altandörr syntes tjocka moln långt nedanför. Långt där nere kunde man skymta marken.
"HOPPA INTE, ÄR DU SNÄLL!" morrade KHAOS och lät nästan ödmjuk. Louise begrundade denna atityd-förändring och tänkte att den måste bero på något. Sedan kom hon på det. När man dog så kom man hit. Det var bara här KHAOS hade någon makt.
"Hellre äter jag en fotboll!" vrålade Louise och hoppade.
Medans hon föll insåg Louise att det kanske inte varit någon bra idé att hoppa trots allt. Hon skulle ju tillbaks till jorden, om än i en annan kropp. Sedan insåg hon att hon skulle dö igen. Sedan insåg hon att hon hade ont. Och sedan insåg hon att hon låg på ett trädgolv. Hon stönade och såg upp. Runt omkring henne stod långa vackra människor som hon skulle trott varit alver om inte de varit döda så när som på en liten stam. Denna stam bodde definitivt inte här.
"Haaaallåååå!" sade en av dem och viftade med handen framför näsan på henne.
"Var är jag?" lyckades hon få fram.
"Du är på ett av Trastalvernas luftskepp."
"Al, al, al, alver?" stammade Louise. "Jag trodde er stam dött ut."
"Det var nära, " sade en av dem. "Men du måste tas omhand nu."
"Ska jag tillbaks till KHAOS?" undrade Louise som med en ansträngning lyckades tala stadigt.
"Nej absolut inte! Men vi måste ta hand om dina skador, om du inte har något imot det. Med tanke på hur dina skador ser ut lär du få stanna här i flera veckor."
Louise tillbringade de närmaste dagarna i säng med den bästa omsorg hon klunde tänka sig. Alverna var ett tystlåtet folk men hon lyckades få en extrapratsamm att berätta deras historia (om än kortfattat).
"Vi levde och frodades i de gröna skogarna i inlandet. Där var vi lyckliga men viutvecklade också en passion för fåglarna och vi lärde oss att leva tillsammans med dem. Vi bodde på marken men vi byggde luftskepp och andra maskiner för att kunna följa dem. Så levde vi i många hundra år men så kom människorna. De skövlade och förstörde våra skogar så vi flydde upp i luften. Här har vi levt i så många tusen år att vi inte kan tänka oss ett liv på marken."