Personer som har förirrat sig med:
Jag, Remik: Tidigare Monsterpadda. Numera gudabenådad Varulv.
Paddus: Min bror som egentligen inte är min bror. Även känd som "Den Vita Paddan".
Nibelung: Sebaot, Allah, vad man nu vill kalla honom. Gud är han i alla fall.
Flamnag: En kille som förvandlas till drake då Varulven ylar.
Klas: Ondskans herre.
Resten av Forumets medlemmar. Orkar inte skriva alla hundra namnen.
Detta har hänt:
Efter att den lilla paddan Brutus under andra världskriget av misstag råkar dricka litet av en svartrysses blod når han den abnorma storleken TVÅ METER, vilket medför att hans byxor spricker. Generad beger han sig till pingisbollvärldens mest stinkande stad Moskva för att skaffa brallor. Efter några små missöden möter han sin försvunna men återfunna bror Paddus.
Paddus leder honom till Forumet, Moskvas uindre värld, där trollkarlen Nibelung & co håller till.
Där inser Brutus att han är en förtrollad prins, någoty som visar sig stämma då ondskans herre Klas attackerar Forumet. Då förvandlas Remik till människa och Nibelung visar sig vara Gud. Och därefter finner vi honom (Remik, alltså) uppe i Forumets antika takkrona, och...
Takkronan föll långsamt ner mot golvet. Jag kände vinden vina förbi mina nyutslagna öron. Mitt inre var ett rasande inferno. Först var det upptäckten av att man var människa igen, sedan att den onskefulle trollkarlen Nibelung var gud, och det här!
Jag undrade om jag hade sett nog för detta liv. Ett liv som skulle få ett snabbt slut då jag nådde marken. Nedanför mig stred ondskans herre Klas mot Nibelung. Nibelung hade ett övertag, men det höll snabbt på att försvinna. För det första var ju Klas inte materiell, och så hade ju Nibelung druckit rätt så mycket pepsi innan fighten, så oroväckande gaser höll på att samlas i hans mage.
Sedan hände allt på en gång. Takkronan nådde marken, men konstigt nog avled jag inte. Jag upphävde yl, och då fångades jag upp av en drakes svans. Flamnag. Flamnag tog sats och ställde in siktet på Klas. Sedan kastade han mig. Men han missade. Jag landade tio meter från Klas, rakt på en pepsiburk, som konstigt nog fortfarande var full.
Pepsiburken flög iväg och landade rakt framför fötterna på Klas. Han såg ut som om han aldrig hade sett en pepsibúrk tidigare.
"Jag har aldrig sett en sån här tidigare;" utbrast han med ett konstigt tonfall. Försiktigt lyfte han upp den. (Här hade Nibelung kunnat ta kål på Klas, men guden var som hypnotiserad)
"Min," vrålade han och dök mot Klas. Det blev en hård strid om burken. Jag insåg att det var nu eller aldrig jag skulle spela hjälte. Jag valde aldrig. olyckligtvis ville ödet annorlunda.
En virvelvind dök upp från ingenstans och fångade upp mig.
"Trumvirvel!" gastade Flamnag som nu hade återtagit sina normala proportioner.
Jag kastades rakt in i striden. Pepsiburken exploderade med en smäll, och pepsin flög rakt upp i ansiktet på Klas. (Som alla vet är pepsi otroligt brandfarlig för folk som råkar heta Klas och vara ondskans herre.) Klas började brinna.
Så var det slut, tänkte jag och började planera kvällens party. Men igen ville ödet annorlunda. Klas öppnade en port mellan världarna. En port till en plats där han skulle kunna släcka elden. Waterworld. Porten sög upp Klas, men Nibelung följde efter. Jag började springa mot de övriga gänget som stod förstummade och tittade på.
Då årervände Trumvirvelns leklust. Den fångade upp Flamnag, mig och Ugglan och kastade oss rätt in i porten mot Waterworld. Jag dog av chock.
Men än är inte allt hopp ute. Läs Trumvirvel, del 7.