Flamnag skrev:
"Grundmallen för en fantasybok är följande:
Det är att en grupp får i uppdrag av en gud/högre makt att hitta en magisk ring/sten/annat föremål och självklart vill ondskan (en ond gud/magiker/härskare) ha tag i detta förmål också antingen för att förstöra det eller använda det själv till att härska över världen."
Jag skulle snarare säga att detta är grundmallen för dagens långseriefantasy (och det är främst den som blir översatt till svenska).
"Är det bra att de flesta fantasyböcker följer mallen Den Sökande Gruppen? Eller behövs det nya idéer?"
Jag ser det inte som bra, men å andra sidan skrivs det mycket som är annorlunda, men som tyvärr inte får samma genomslag (Hobb och Pratchett är undantag).
"Finns det författare som skriver mera originella böcker som inte har blivit översatt? (Har bara läst böcker på svenska)"
Jodå, även om man begränsar sig till det som finns på svenska.
_Tigana_ av Guy Gavriel Kay finns översatt (kolla på biblioteket, men den står nog inte på fantasyhyllan).
Trilogin om Övärlden av Ursula K LeGuin kan verka konventionell, men den var en mindre sensation när den kom och är troligen det mest betydande verket för fantasyns utveckling som skrivits efter Tolkien. Mycket av hennes sf och novellsamlingar finns också översatt.
Roger Zelazny får man definitivt inte glömma, men stanna efter _The Courts of Chaos_ (femte boken i Amber-serien).
_Den döende jorden_ av Jack Vance, också det ett av fantasyns mest inflytelserika verk.
Tolkien är naturligtvis originalet till fantasyformulär 1A, och höjer sig rejält över de senare kopiorna.
Bland svenska författare klarar de flesta av att hålla sig tämligen självständiga gentemot den konventionella formen. Först och främst bör nog Bertil Mårtenssons trilogi Maktens vägar nämnas.
Christina Brönnestams _Svart eld_, Karolina Bjällerstedt Mickos duologi Till Esperani (_Mantor_ och _Larona_) och Pål Eggerts _Ars Moriendi_ seglar alla förbi den vanliga fantasyintrigen utan problem och kan rekommenderas.
/Karl-Johan