Dessa har förirrat sig med:
Jag, Remik: Hjälten (nåja).
Nibelung: Kalla honom Allah, Sebaot, eller vad ni vill. Gud är han i alla fall.
Flamnag: Mannen-som-blir-en-drake-då-varulven-ylar.
Klas: Ondskans herre.
Detta har hänt:
Under andra världskriget råkar den lilla paddan Brutus av misstag få i sig litet av en svartrysses blod.
Detta medför att Brutus når den abnorma storleken TVÅ METER, samt att hans byxor spricker.
Sedan beger han sig till Pingisbollvärldens mest stinkande stad, Moskva. I Moskva möter han sin försvunna men återfunna bror Paddus. Paddus tar med Brutus till Moskvas undre värld, Forumet, där han presenteras för forumets medlemmar. Straxdärefter inser Brutus att han egentligen inte är en tvåmeters padda, utan en förtrollad prins(ja, man kan ju alltid hoppas). Men sedan händer det grejer. Ondskans herre Klas dyker upp på Forumet, och under kaoset visar det sig att Nibelung är gud och Brutus återfår sin rätta gestalt. Vid det här tillfället får Brutus också namnet Remik. Sedan slänger Remik en pepsi i fejset åt Klas så han tar eld. Klas skapar en port mot Waterworld dit han sedan flyr, men inte ensam. Mer eller mindre frivilligt följer Nibelung, Flamnag och Remik med, och...
Min värld flöt ihop. Jag borde känna smärta, visste jag, men jag var som död. När jag såg vem som stod bredvid mig insåg jag att så var fallet.
"VÄLKOMMEN TILL DÖDENS RIKE," sade Döden glatt. Ett skrik steg ur min strupe.
"SÅ FARLIG SER JAG VÄL INTE UT?" frågade Döden oroligt.
Sedan upptäckte jag något konstigt. Överallt runt omkring oss fanns det blommor.
"Öh?" frågade jag osäkert.
Döden log.
"AH,"sade han. "DU HAR LAGT MÄRKE TILL MINA BLOMMOR. DOM ÄR EN LITEN HOBBY JAG HAR. HAR DU FÖRRÄSTEN SETT MITT SENASTE EXEMPLAR? DEN KALLAS FLAMIS NAGUS. SNYGG VA?"
Jag skakade på huvudet. Döden pekade på en blomma som påminde rätt mycket om Flamnag.
"OCH SNART KOMMER DU ATT SÄLLA DIG TILL DESSA BLOMMORS SKARA," sade Döden och viftade glatt med en rosa sprutkanna.
Jag insåg att han hade rätt. Jag VAR faktiskt aningen grönare än när jag kom. Jag flämtade till.
"Menar du att alla som dör blir blommor?" frågade jag förskräckt. "Det är ju horibelt!"
Döden log.
Jag försökte med en anna´n taktik. "Du, Döden. Jag tänker varna alla jag känner för att dö!"
Det ryckte litet i Dödens skelettkind, men han log fortfarande.
"Du, Döden. Du är rätt så gullig," sade jag desperat.
Döden upphävde ett fasansfullt tjut.
"GULLIG," väste han. "JAG LIEMANNEN! GULLIG! FÖRSVINN OCH VISA DIG INTE HÄR IGEN!"
Jag föll igen. Döden försvann ur mitt synfält.
När jag vaknade flöt jag omkring i Waterworld.
"Åh, vilken tur," sade någon bredvid mig. "Ett tasg trodde vi att du hade dött!"
Jag såg mig omkring och upptäckte att det var Nibelung som hade talat. Och Nibelungs ansikte lös av glädje.
"Varför är du så glad?" frågade jag.
"Åh," sade Nibelung. "Kolla vad det är vi flyter i."
Jag kollade och fick en chock. Det var inte vatten. Det var pepsi! Jag kom på något.
"Du," sade jag. "Om det här är pepsi, så hur gick det för Ondskans herre, då?"
Nu blev Nibelungs leende ännu bredare.
"Äh," sade han. " Han brann rätgt så bra, faktiskt."
Fortsättning följer nästa vecka.
Ps. Ni har kanske märkt att jag inte skriver lika många imlägg här som förr. Det beror inte på lathet, utan brist på datorer. Jag har nämligen bara tillgång tgill en dator en gång i veckan.