Men, tänker ni, den knäppjöken har ju redan lagt ut del ett på detta forum, varför gör han det igen?
Jo, jag har funderat lite. Första utkastet var ett försök att göra en rolig fantasyberättelse med udda och klantiga karaktärer, om jag lyckades så bra vet jag inte. Men efter några svar jag fick så började min hjärna att arbeta, jepp även jag kan tänka, och kom fram till att jag skall göra en fantasyberättelse som visar den onda sidan och den skall vara allvarlig.
Så bortse från den förra första delen, det är denna som gäller.
-----
Kapitel 1
Han satt på en tron som stod mitt i den stora salen. Suckade och reste på sig, gick bort från tronen men kom bara några meter ifrån den. Han skrek till och gick ned på knä.
Smärtan är fortfarande för mäktig, tänkte han. Efter att smärtan gått över reste han på sig i sin fulla längd, två manslängder.
Fast det hade gått flera århundraden så kunde han inte ta sig ut ur sitt fängelse som de fördömda magikerna hade rest runt omkring honom. För trehundra år sedan hade han varit fri och vandrat på jorden, men onda magiker hade fjättrat honom i denna sal. Ha, tretton sammanlänkade magiker hade det krävt för att fånga honom, lord Xeraxo, den mäktigaste demonen som vandrat på denna jord. Snart skulle hans tid vara inne, snart skulle han bryta sig ut ur sitt fängelse.
Han lyfte blicken mot taket, sträckte ut sina armar och lät de fladdermusliknande vingarna spänna ut sig helt. Han gav ifrån sig ett djuriskt vrål, av blandad vrede och glädje, som fick väggarna i salen att skaka.
?Motazar?, sa han när skriket dött ut.
En dörr öppnades och in kom en mager man, Xeraxos trogne tjänare, som skyndade sig fram mot honom.
?Lord Xeraxo?, sa han och föll på knä.
?Motazar, leta upp Malagoose och Jenna. Jag har ett uppdrag åt dem.?
?Ja, lord Xeraxo. Jag skall genast hämta dem.? Motazar backade bugande ut ur rummet.
Snart, tänkte Xeraxo, skall hämnden bli min och ingen skall undkomma.
Efter ett tag kom Motazar tillbaka, med sig hade han två personer.
?Lord Xeraxo?, sa Motazar och stannade vid dörren.
De två andra personerna gick fram till Xeraxo.
?Lord Xeraxo?, sa den större av dem, rösten ekade kallt utan känslor. Personen var iförd en svart rustning, smidd av de legendariska svartdvärgarna. Krigaren föll på knä framför Xeraxo.
?Malagoose?, sa Xeraxo.
?Lord Xeraxo?, sa den andre personen, det var en ljuv stämma. Personen var en vacker kvinna, om inte den vackraste, hon hade långt svart hår och en enkel men mycket vacker lilafärgad klänning. Även hon föll på knä för Xeraxo.
?Jenna?, sa Xeraxo. ?Lika vacker som vanligt.?
Han gick tillbaka till tronen.
?Bra att ni kunde komma?, fortsatte han. ?Jag har ett väldigt viktigt uppdrag som bara ni kan klara av. Jag har haft en uppenbarelse, som kan komma att sätta mig fri från detta fängelse.?
?Vad vill du att vi skall göra åt dig, lord Xeraxo?? frågade Malagoose.
?I min uppenbarelse så såg jag ett föremål som skall komma att bli mitt vapen mot de som motarbetar mig. Det finns i Kep Thol, berget vid världens ände. Jag vill att ni skall ta er dit och ta er in där. Inne i bergets hjärta finns detta föremål som jag behöver, det kallas Alamarth. Ni skall hämta Alamarth och före det tillbaka till mig.?
?Vad är Alamarth för föremål som du vill att vi skall hämta?? frågade Jenna. ?Jag har aldrig hört talas om att Kep Thol skall ha några hemligheter.?
?När jag blev fängslad använde magikerna en speciell nyckel, Alamarth, för att låsa fängelset. De tog sedan Alamarth och gömde den, för att aldrig mer bli funnen. De kunde inte förstöra nyckeln för då skulle även mitt fängelse förstöras. Efter att de hade gömt nyckeln så tog de fega magikerna livet av sig så att ingen annan skulle få reda på var de hade gömt den. Men nu har jag hittat gömstället och det är inne i Kep Thol.?
?Hur känner vi igen Alamarth?? frågade Jenna.
?Den har formen som en spira med en stor rubin i toppen.?
?Jag antar att det inte kommer att bli ett enkelt uppdrag? Det långt till berget och vi måste igenom länder som är fientliga.?
?Ja, det kommer inte bli lätt. Det är därför jag ber er två, som är mina bästa tjänare, att utföra detta uppdrag. Jag litar på att ni skall klara av det.?
?Ensamma???
?Nej, inte riktigt. Jag har tänkt och kommit fram till att en stor armé aldrig skulle klara sig till berget, den skulle möta för mycket motstånd. Men en liten grupp kan ta sig igenom fientligt land utan att direkt märkas. Om man sköter det rätt vill säga. Så jag anser att om du, Malagoose, tar dina tio bästa soldater så borde det räcka gott och väl.?
?Jag vet precis vilka jag skall ta?, sa Malagoose.
?Bra, jag förväntar mig att ni ger er av tidigt imorgon. Det var allt.? Xeraxo viftade med handen för att visa att samtalet var över.
Jenna och Malagoose bugade och lämnade rummet.
Matazar kom fram till Xeraxo.
?Så, du har äntligen funnit en lösning?, sa han.
?Jag hoppas det i alla fall.? Xeraxo suckade. ?Det kommer inte bli lätt för dem, men om det är någon som skulle kunna klara av det så är det de två.?
?Vad är det som väntar på dem i berget??
?Vad får dig att tro att det är någon som väntar på dem? Och varför tror du i så fall att jag skulle veta vad det är??
?Min lord, jag känner dig allt för väl. Du kan inte dölja saker för mig, dem kanske men inte mig. Jag har stått vid din sida för länge för det.?
Xeraxo tittade på Matazar, han sa ingenting.
?Något hemskt?, sa han efter ett tag. ?Riktigt hemskt och mycket farligt.?
?Ah, jag var rädd för det.? Matazar undrade vad det var som kunde skrämma sin härskare så, men han visste att han inte skulle få något svar om han frågade.
Xeraxo ville inte prata så han vinkade iväg Motazar, som tyst lämnade rummet.
Snart, tänkte Xeraxo.
-----
Nå? Vad tycker ni, skall jag fortsätta? Ni avgör. Om ni inte vill ha berättelser utlagda på detta forum så får ni säga till så skall jag inte lägga ut mera.
- Flamnag