Vi är ett gäng som spelar rollspel. Och en gång bestämde vi oss för att skriva ned allt som hände i äventyret och sen kladda ner så att det blev en berättelse.
Här är slutet av en av hjältarna i äventyret.
Jag har dock gjort lite förändringar i texten och jag ÄR inte expert på att skriva men men.. :)
?? silverskogen fick det bli.
Väl framme vid Silverskogen hade himlen hunnit blivit mörk och höstens kalla vindar ven genom skogen. Med tunga steg gick den kraftigt byggda mannen in i skogen och kände inte av vindarna och den sjunkande temperaturen. Mannen andades ojämnt bar på en ringbrynja var söndersliten. Hans blå-röda tunika som ärofyllt visade upp hans familjemärke var nu täck i blod. I sin högra hand släpade hade han ett svärd och i sin andra hand hade han en trasig sköld. Mannen raglade åt höger och vänster men fortsatte in i skogen. Han kollade efter ett ställe där han kunde få sätta sig ned och vila. Efter en stund såg han ett trä som hade en stam vars bredd var enorm och trädet reste sig upp mot skyn som en jätte. Mannen gick fram till trädet och satte sig ned och lutade sig mot stammen. Han lossade greppet om skölden och tog istället upp svärdet med sina händer. Han granskade bladet som var täckt av blod. Svärdet hade varit hans räddning under den otäcka striden. En strid som hade kostat honom många vänner. En strid som hade förändrat världen.
Med tårar i ögonen såg han på svärdet och visste att han aldrig mer skulle kunna använda det. Han lade sakta ned svärdet vid sin sida. Sedan förde han in sin hand under tunikan och kände såret på sin högra sida, strax under bröstet. Han märkte genast att såret var långt och att det troligtvist var djupt. När han drog ut handen och märkte att den täckt av blod, lutade han sitt huvud mot trädet och suckade. Han förstod att han inte skulle få uppleva en ny dag. Hans liv rann sakta ifrån honom.
Med blicken vänd upp mot skyn såg han hur små snöflingor sakta började falla ned mot marken. Han räckte ut sin blodiga hand och såg hur snöflingorna sakta föll ned i den.
Trots att såret värkte så visade han inte ett enda tecken på att han hade enorm smärta.
Han satt där lugnt vid trädet med svärdet liggandes vid hans sida och kollade på snöflingorna som föll från den nattliga himlen. Han tänkte på sina vänner som han haft och som han förlorat. Han tänkte på Ergon som han haft vid sin sida hela tiden ända sen barndomstiden, men som nu var borta. Även Pico?s ansikte såg han i tankarna. Pico som hade räddat honom många gånger i strid, men även Pico var nu borta. Sedan kom han att tänka på sin första kärlek, Gretha. Grannflickan i hans by som han träffade då han var i tonåren. Ett leende spred sig på hans ansikte. Efter en stund märkte han att han befann sig i skogen igen och leendet försvann från hans ansikte. Han kände sig svag och trött, mycket trött.
Han bestämde sig efter en stund att han skulle vila.
?Måste få vila mig en stund? bara en liten stund? jag har trots allt gjort mig förtjänt av en vila?? tänkte han.
Han blickade upp ännu en gång mot skyn och såg hur stjärnorna började komma fram. Med denna bild i tankarna slöt han sina ögon. Några sekunder senare föll hans armar ned på marken och den mäktiga krigaren drog ett sista andetag och sen fick han sin efterlängtade vila.
Riddaren Aromir Redlinn blev sittandes vid trädet medan snöflingorna sakta föll på hans livlösa kropp. Han hade levt ett gott liv, hjälpt dem svaga och slagits mot ondskan. Han hade gjort sitt nu? Nu fick han äntligen träffa sina vänner igen på ett ställe där krig och död var ett minne blott??