Kapitel 3
Jenna vaknade av fågelsång som spelade så vackert. Hon bestämde sig att inte gå upp med det samma utan ligga kvar och lyssna på den ett tag. Ingen annan hade stått upp ännu. Men den fina stämningen förstördes av ett vrål, det var Malagoose som gav order om att alla skulle vakna.
Jenna suckade, detta skulle vara en hemlig resa där de skulle dra till sig så lite uppmärksamhet som möjligen var. Då behöver han väl inte dåna ut över hela skogen och avslöja var de befanns sig.
Soldaterna började resa sig och på mindre än en timme var gruppen färdig och lämnade platsen.
Resans andra dag såg ut att bli lika händelselös som den första. Jenna höll sig som vanligt längst bak i ledet, uppslukad av sina tankar.
Hon började undra om det verkligen skulle bli en så farlig resa som hon hade trott från början. Som det var nu tyckte hon att den var tråkig, lite spänning kunde det allt få hända. Men åt andra sidan var det nog bra att ingenting hände för hon kände på sig att vid slutmålet väntade något, hon visste inte vad, men något farligt. Då skulle hon allt på lite spänning misstänkte hon. Det var bara en känsla som hon hade och hennes känslor brukar för det mesta stämma.
När solen stod som högst och de funderade på att stanna för att vila hästarna ett tag hörde gruppen att en häst kom emot dem i full galopp, det var en av spejarna som kom tillbaka.
Spejaren höll in hästen, som frustade och darrade av galoppen.
?Soldater?, fick spejaren fram när han hade lugnat ned hästen.
?Hur många? Och var?? frågade Malagoose.
?Det kan ha varit ungefär tjugo stycken, de befinner sig väster om oss inte alls långt här ifrån.?
?Hade de hästar eller gick de??
?Det var bara en som hade häst, en general, resten var vanliga fotsoldater.?
?Då är det nog ingen fara vi kan kringgå dem, annars rider vi enkelt ifrån dem. Fick de syn på dig??
?Nej, det tror jag inte, de gjorde inga tecken på att ha sett mig i alla fall.?
En av de andra spejarna kom springande emot dem.
?Soldater, de är precis i hälarna på mig. De sköt min häst?, skrek han snabbt mellan andetagen.
?Hur många? Var? Svara snabbt? sa Malagoose.
?Ungefär tjugo stycken, öster om oss.?
?Okej, då måste vi snabbt här ifrån. Vi kan rida emellan soldaterna, de har ingen möjlighet att hinna ifatt oss.
Spejaren som hade förlorat sin häst hoppade upp bakom en annan soldat. Gruppen satte iväg i galopp, nu var det bara snabbhet som gällde, de var redan upptäckta så de behövde inte vara tysta.
Gruppen kom fram till en glänta, där Malagoose bestämde att de skulle sakta in och låta hästarna få vila lite. De hade säkert lämnat fienderna bakom sig. Han gav order till en av soldaterna att denne skulle rida tillbaka en bit för att se om de fientliga soldaterna fanns i närheten.
Soldaten vände på hästen och gav sig iväg, men han kom inte långt innan han föll av hästen. En pil stack ut genom halsen på honom.
?Bakhåll!? skrek Malagoose och drog sitt svärd. De övriga gjorde det samma.
?Om vi blir skilda åt så möts vi på värdshuset Svarta Tuppen i staden Pol Demare, den som inte har kommit dit om tre dagar antar jag är död.?
Gruppen hörde hur folk rörde sig emellan träden, fram kom soldater, det var minst femtio stycken. Soldaterna kom från alla håll, den lilla gruppen var omringad.
?Det är alldeles för många, försök bara att bryta er ut. Ta inte upp någon strid?, gav Malagoose order om.
?Anfall!? skrek han.
Soldaterna satte av i galopp och red mot fienderna i en samlad attack.
Jenna satte av i galopp hon också, ur en påse plockade hon fram en grå liten kula som hon hade fått av en magiker. Det är en röksten, den kommer att hjälpa dig om du är i knipa, hade magikern sagt. Hoppas nu bara att den fungerar, tänkte hon.
När hon var en bit från fiendesoldaterna kastade hon rökstenen emot dem. Den slog ned i marken. En kraftig ljussken slog upp som gjorde de närmaste soldaterna blinda, sedan kom en tjock rök som spred sig som fick soldaterna att hosta kraftigt.
Jenna höll andan, hon hade hört att röken var giftig att andas in, och red igenom den. Hon hörde pilar som slog in i träd runt omkring henne, en pil snuddade örat på henne. Hon stannade inte utan drev på hästen ännu mera och snart hade hon lämnat soldaterna långt efter sig.
Malagoose höjde det stora svärdet, vrålade till och satte av mot soldaterna. En pil träffade honom rätt i bröstet, men den lyckades inte gå igenom hans svarta rustning, den studsade bara av rustningen. Han saktade inte in utan lät hästen springa ned två av fienden och en tredje blev av med huvudet när han mötte Malagooses svärd.
Han stannade inte för att se om någon av de andra klarade sig, han hörde skrik och vapenskrammel, men det var inte hans problem längre. Hans soldater visste vad de skulle göra. Han hade ett uppdrag att utföra och ingenting skulle hindra honom, han drev på sin häst i riktning mot Pol Demare.