Jag är tillbaka!
Personer som har råkat förirra sig med:
Jag, Remik: Hjälten och frälsaren.
Lord Nibelung: Kalla honom Allah, Sebaot eller vad ni vill. Gud är han i alla fall.
Flamnag: Mannen-som-blir-en-drake-då-varulven-ylar.
Ugglan: Världens 789564:nde vingklippta uggla.
Detta har hänt:
Under andra världskriget råkar den lilla paddan Brutus av misstag dricka litet av en svartrysses blod, något som medför att han växer till den abnorma storleken två meter.
Därefter beger sig Brutus till pingisbollvärldens mest stinkande stad Moskva för att skaffa nya brallor, eftersom de gamla inte längre passar.
I Moskva möter han sin försvunna men återfunna bror Paddus, även känd som "Den Vita Paddan". Den Vita Paddan leder honom till Moskvas undre värld, Forumet, där Brutus får träffa Paddus "Vänner". Där inser Brutus att han inte är en vanlig padda utan en prins fångad i paddskepnad.
Då kommer ondskans herre Klas in i Forumet, något som medför strid. Efter ett mindre antal incidenter fattar Klas eld och öppnar en portal mot Waterworld, dit han flyr. Men inte ensam. Mer eller mindre frivilligt följer Remik, lord Nibelung, Flamnag och Ugglan med.
Dessutom får Remik ett litet möte med Döden...
Något höll på att hända inom mig. Jag kunde känna det. Och under de två veckor som Jag, Nibelung och Ugglan red över pepsihavet på Flamnags rygg hade jag gott om tid att tampas med problemet. Dock inte tillräckligt med tid.
Det berodde inte på att jag konstant måste yla för att hålla kvar Flamnag i hans drakgestalt, nej, det var något annat.
Den konstiga känslan hade känts gför första gången då jag matade maneterna med de sotflagor som återstod av ondskans herre. Som varulvskraften, fast tusentals gånger starkare.
Ugglan var för det mesta tyst. Den/Han ( Vad skall vi räkna dig som, Uggla?) satt på Flamnags ögonbryn och stirrade ut över havet.
Nibelung, å andra sidan, var lyckligare än på länge.
Han hade slagit nytt rekord i pepsidrickande, och satte nu på Flamnags svans med huvudet nedstucket i pepsin.
Ibland trodde jag att han hade dött, men då lyfte han upp huvudet och vrålade av glädje.
Vilken gud, tänkte jag.
Men så en dag blev det en ändring. Jag blev plötsligt hes av allt ylande, så Flamnag återfick sin rätta gestalt och vi andra föll ner i pepsihavet. Det var ohyggligt! Pepsin brände som eld på min kropp.
Jag skulle troligen ha dött om inte ett skepp hade kommit förbi just då och fiskat upp oss.
Kaptenen, en stor rödskäggig och brunbränd man, hälsade oss med ett soligt leende.
"Välkomna ombord på `Själsslukaren´ ", hojtade han glatt. "Vilka är ni?"
Vi presenterade oss för honom. Kaptenen skrattade när jag sa mitt namn. Förnedrande! Han hade inget vidare fint namn själv! Pumbah, hette han.
"Du, Pumbah," började Ugglan. "Varför är hela havet av pepsi?"
Nibelung hade ett svar på detta.
"JO, förstår du," sade han, "om havet inte var gjort av pepsi skulle det vara gjort av Coca Cola, och det är inte alls lika gott."
Kaptenen skrattade. Han var en väldigt glad typ.
"Nej, nej, förstår du. Vattnet är förorenat. Det..."
Jag hörde inte mera. Det som hade vuxit inom mig i två veckors tid kom nu fram. Det vaknade med ett vrål.
Jag sköt iväg en eldboll mot kaptenen, som desperat dök ner i pepsin. Eldbollen följde efter. Pepsin exploderade i en kaskad av eld. I ögonvrån såg jag hur Nibelung föste in Flamnag och Ugglan i en portal. När de hade försvunnit vände han sig mot mig med ett sorgset uttryck i ögonen.
"Jag är ledsen för det här," mumlade han och skickade en blixt mot mig. Den gick rakt igenom utan att lämna ett spår. Nibelung fick ett skrämt uttryck i ansiktet och dök in i portalen.
Just då exploderade Waterworld. I sista stund hann jag skapa en portal.
Fortsättning nästa vecka.