Kapitel 4
Jenna saktade in sin häst när hon trodde för säkert att hon hade lämnat soldaterna långt efter sig. Hon lät den fortsätta i lugn takt.
Hästen började darra, sedan vek sig benen på den. Hon föll av hästen, reste sig upp och tittade på den. Hästen låg nu på sidan och frustade. En pil hade träffat hästen i bröstet, nära hjärtat. Hur hästen hade orkat att fortsätta så länge som den hade gjort visste Jenna inte, men hon tackade den för det.
Hon såg hur hästen led där den låg och sparkade och andades svårt, den skulle snart dö så hon ville inte att hästen skulle plågas mera.
?Tack min vän?, sa hon och kysste hästen på mulen. ?Du var mig trogen, men nu får vi gå skilda vägar.?
Det var som om hästen förstod vad hon tänkte göra, den lugnade ned sig och andades lättare. Det var med sorg som hon tog fram sin dolk och avslutade det som pilen hade påbörjat.
Hon stannade inte längre än nödvändigt. Hon visste inte hur långt bort soldaterna var, de kunde vara precis bakom henne, så hon hade ingen tid att begrava hästen.
Hon tog vattenflaskan och den lilla föda som hon hade haft i sadelväskorna och gav sig av. Hon var tvungen att gå i rask takt om hon skulle hinna fram till Pol Demare på tre dagar. Om hon hade tur så skulle hon kanske komma över en häst, men det var inte troligt i dessa skogar.
Efter ett par timmar hörde hon några röster. Hon smög i riktning mot rösterna, tillslut kunde hon höra vad de sa.
?Tror du verkligen att några av dem har kommit hit?? frågade en röst.
?Jag vet inte?, svarade en annan röst. ?Men generalen sa åt oss att undersöka området.?
?Hur ser de ut??
?Vet inte riktigt. Men vi skulle ta hand om alla som verkade misstänkta. De fick de flesta vid gläntan men några lyckades fly.?
?Hej!? skrek någon bakom henne. ?Här har vi en!?
Hon vände sig om och stod öga mot öga med en storväxt soldat. Hon reagerade snabbt och drog sin dolk och stötte den i halsen på soldaten, som gurglade till och föll ned på marken med ett förvånat uttryck i ansiktet.
Hon började springa, bakom sig hörde hon röster, men hon var inte intresserad av vad de sa. Hon duckade för en låg gren men missade den rot som stack upp och hon föll framlänges och slog i marken så hårt att hon tappade andan.
Hon började resa på sig men hon fick ett kraftigt slag i huvudet. Hon föll till marken och allt blev svart.
När hon fick tillbaka medvetandet så hade hon en huvudvärk utan like. Hon mådde dåligt, kunde varken öppna ögonen eller röra sig, hon hade för den delen inte lust att röra sig, fast hon låg ned så rörde sig marken.
Hon hörde några röster som hon tvingade sig att förstå.
?Är hon en av dem?? frågade en röst.
?Vet inte?, sa en annan röst. ?De sa att en kvinna var med i gruppen.?
?Då måste det vara hon. Varför skulle hon annars vara här ute??
?Ja och hon dödade Bremh också.?
?Javisst och bara för det måste hon straffas.?
Rösterna tystnade. Hon kände att hon höll på att försvinna igen men hon tvingade sig att hålla sig vaken.
?När tror du att generalen kommer?? frågade den första rösten.
?Vet inte, men det tar nog ett tag. Hurså?? sa den andra rösten.
?Ja, hon är ju snygg??
?Det har du rätt i. Du menar att vi???
?Just det, att vi skulle ha roligt med henne.?
?Varför inte. Vem först??
?Varför inte låta ett parti Keramu avgöra??
?Okej, varför inte.?
Rösterna dog ut igen. Hon kände vreden växa inom henne, hon ville skrika allt vad hon kunde men hon hade inga krafter till det. Hon hade inga krafter till det minsta motstånd, hon skulle bli tvungen att uthärda övergreppet.
Hon hörde skratt och skämt från rösterna. Tillslut hörde hon att en av rösterna ropa till extra högt, han hade tydligen vunnit partiet.
Några steg närmade sig henne, hon visste vad som väntade. Nu välkomnade hon sin huvudvärk och släppte försöket att hålla sig medveten.
Hon hörde ett skrik, någon som vrålade av smärta och skräck. Hon hörde även morrningar. Ljud av slagsmål, mera skrik och morrningar och sedan blev det helt tyst. Hon hörde några steg närma sig. Hon föll ned i medvetslösheten och allt blev svart igen.