---Äntligen kommer det!---
Kapitel 1
En blixt lyste upp det lilla rummet.
Rummet var sparsamt möblerat och en av de två sängarna låg tom.
Regnet smattrade mot fönsterrutorna och mot den lilla stugans tak.
Det dova mullret som efterföljde blixten spred sitt ljud genom rummet och susade som en svag viskning genom Ugglans huvud.
Långsamt, långsamt slog Ugglan upp sina ögon och blinkade försiktigt ett par gånger.
Nej, han var inte helt vaken än. Det var bara att rulla över på sidan och fortsätta sova.
Han hade varit med om en olycka, tyckte han. Egentligen var det inget riktigt minne, mer som en dröm. Hur som helst så var det inget viktigt just nu.
Smattret från regnet hade en så sövande effekt och sängen var så mjuk. Ingenting i världen kunde få honom att gå upp nu.
?Lord Uggla! Vakna, Lord Uggla.?
Var inte det en kvinnas röst som han nyss hört? I sitt eget hus?
Först hade han tänkt somna om, men ångrade sig sedan.
?Det här är Prinsessan Eowyn. Jag använder min telepatiska förmåga för att kommunicera. Du måste hjälpa mig!?
Rösten började irritera Ugglan som satte sig upp i sängen i förhoppning att det skulle gå över.
Mycket riktigt blev det tyst och lugnt och det enda som nu hördes var regnets smatter.
Långsamt började han sjunka in i sömnens värld på nytt.
?Hör du illa, din tokstolle?!? väste prinsessan i hans öra ?Du ska rädda mig! Nu! Jag är i det kungliga palatset och??
Nej nu fick det vara nog!
Hur skulle han bli av med den där jobbiga rösten?
Iklädd inget annat än sin gröna pyjamas, med mössa och allt förstås, steg han ut i regnet som härjade utomhus. Det han nu skulle göra var att gå ned till öknen och lägga sig där för att sova. Rösten kunde ju bara inte nå så långt?
Han tog ett skutt nedför backen där huset låg och började gå längs vägen som ledde österut.
Vid avfarten som ledde söderut mot öknen stötte han tyvärr på problem.
Ett par kravallpoliser med enorma sköldar blockerade hans väg. Ett ögonblick funderade Ugglan på vad sjutton en kravallpolis var för något, men orkade inte med det så här sent på natten. De var ju bara vanliga soldater.
?Här kommer ingen förbi i natt!? sade en av soldaterna med myndig röst ?vägen är avspärrad!?
?Men kom igen nu, va?? föreslog Ugglan ?jag hade ju bara tänkt gå och lägga mig för att sova i öknen så att jag ska slippa de här rösterna!?
?Tror du att du är rolig, kanske?? undrade en av soldaterna och knuffade omkull honom med sin sköld ?INGEN kommer förbi här i natt.?
Ugglan blev sittande i en lerpöl ett litet tag medan han funderade. Om han bara haft ett svärd så skulle han ha slagit ned de här typerna på en gång. Nu hade han ju tyvärr inte det, och de var både större och fler än honom.
?Ok, ni vinner? sade Ugglan och avlägsnade sig ?jag går och lägger mig där hemma igen. God natt!?
Så lätt tänkte han minsann inte ge upp! Han skulle få ta en omväg genom att gå längre österut först, men det var det värt. Han kunde ju inte sova där hemma där den där eländiga prinsessan terroriserade honom.
Inte heller det här fungerade särskilt bra, ett par vakter blockerade även denna väg.
?Maka på er!? skrek Ugglan när han närmade sig ?vakterna längre ned vid vägen sade åt mig att ta den här vägen.?
?Här kommer ingen förbi i natt!? svarade soldaterna i kör ?vägen är avspärrad!?
?Men ni killar är ju bara för mycket!? tjöt ugglan i vanmakt ?vad är det här bra för??
?Ingen kommer förbi här i natt? sade en av soldaterna.
?Jo, tack. Jag vet det!? svarade ugglan ?men varför??
?Vägen är avspärrad.?
Eftersom den här diskussionen inte verkade leda någonstans gav Ugglan upp.
Det fanns bara en sak han kunde göra för att få sova ordentligt; rädda prinsessan. Visst, det var väl rätt mycket att göra bara för att få sova, men det kunde inte hjälpas så han styrde stegen mot palatset.
Ännu ett par soldater stod vid palatsets ingång, dessutom var porten låst.
?Här kommer ingen förbi i natt!? ropade en av soldaterna på avstånd.
?Jo, jag vet det!? hojtade Ugglan till svar ?vägen är avspärrad!?
?Hur visste du de??? började soldaten, men harklade sig och fortsatte ?Ingen kommer förbi här i natt!?
Jaha, då gick inte det heller då?
Besviken gick Ugglan längs muren som omgärdade palatset, försökte upptäcka en väg in men misslyckades. I sin ilska började han avreagera sig på ett par stackars buskar som han slet upp med rötterna och slängde ned i floden som flöt förbi.
Med en suck satte han sig ned i det blöta gräset och lät regnet falla över sig där han satt och funderade.
Plötsligt fick han syn på ett par fötter som stack ut under en buske i närheten. Detta var ju en nyhet, buskar med fötter.
Försiktigt reste han sig upp och gick närmre busken för att undersöka saken. Ett svagt snarkande mötte honom när han kom fram och försiktigt böjde han undan några kvistar för att se bättre.
Där under låg hans morbror Nibelung helt utslagen. I sin ena hand hade han en tom pepsiburk som han sakta smekte med den andra handen.
?Morbror!? utbrast Ugglan ?vakna, morbror!?
?Ehm?va?!? undrade Nibelung.
?Du kan inte ligga och vara full här? sade Ugglan bekymrat.
?Ugglan, jag orkar inte fortsätta?? stönade Nibelung ?du måste rädda prinsessan.?
?Känner du till det där?!? utbrast ugglan förvirrat.
?Ja, det gör jag. Du måste rädda prinsessan, hela världens framtid hänger på det!?
?Jag har ju inte ens något svärd? sade Ugglan i ett försök att backa ur.
?Här?ta mitt? stönade Nibelung ?det är Manasvärdet, som gått i arv sedan urminnes tider.?
?Jag kan inte ta emot det?? sade ugglan som kände att han inte riktigt ville rädda världen.
?Du måste!? väste Nibelung ?jag klarade inte av att rädda prinsessan??
?Var kommer jag in då?? frågade Ugglan men fick inget svar.
Nibelung var borta?
?Rädda världen!?? skrek Ugglan ilsket ?Eowyn sade inget om att rädda världen!?
Med några snabba svep med sitt svärd avreagerade han sig på ett par buskar i närheten.
?Och hur ska jag ta mig in i palatset?!? Ugglans svärd fortsatte att hugga ned oskyldiga buskar tills det slant ur Ugglans hand och ställde sig vågrätt i ett närbeläget träd.
Med långa kliv gick Ugglan fram till trädet för att dra ut svärdet. Det satt fast.
?Men, helvete också!? utbrast Ugglan och sparkade till trädet så hårt han kunde.
Ett högt knakande hördes plötsligt och trädet kraschade rakt in i muren.
?Ja, så kan man ju också göra?? mumlade Ugglan för sig själv och såg på trädet som nu hängde över muren.