Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Ugglespecial nr 2

Kapitel 2

Det kungliga palatset låg öde denna kväll. Olika pyntföremål var utspridda lite varstans i korridorerna och rummen. Längs golvet löpte en fin, röd matta som var så gott som ren bortsett från Ugglans leriga fotavtryck som gick kors och tvärs genom salarna.
Med svärdet i högsta hugg (det hade inte varit lätt att få loss det, men till slut hade trädet släppt) smög han sig nu genom de oändliga korridorerna.
Varför byggdes palatsen så stora? Var det enbart för att stackars hjältar skulle gå vilse i dem?
En sak var då säker. Han skulle inte hitta prinsessan om det fortsatte på det här sättet. Då kunde han lika gärna lägga sig ned för att sova?
?Alla vägar är avspärrade? sade någon bakom ett hörn helt plötsligt.
?Bra?? svarade en annan röst som riktigt vibrerade av ondska ?nu slipper vi dumma hjältefasoner.?
Desperat såg sig Lord Uggla om efter en plats att gömma sig på. Det fanns absolut ingenting inom synhåll som kunde fungera som gömställe.
Om inte?
?Ingen kan störa ritualen nu? sade den som talat först.
?Stop! Stanna? beordrade ledaren med en väsning ?fotspår??
Inne i en gammal, och mycket stor vas satt Ugglan och lyssnade. Han kunde höra ljudet av fotsteg som närmade sig gömstället.
?Hur som helst? fortsatte ledaren ?jag går till min kammare, så får du hämta flickan och möta mig där!?
Fotsteg hördes återigen. Någon, som Ugglan misstänkte var ledaren, fortsatte förbi vasen och någon annan vände om helt och hållet och gick samma väg som han kommit.
När Ugglan var säker på att de båda två var utom syn och hörhåll, stack han upp huvudet ur vasen för att se sig omkring. Det första han fick syn på var en treudd. Det var inte vilken sorts treudd som helst; det var den sorten som kommer farande mot ens huvud när man sticker ut det på olämpliga platser. I andra änden av treudden kunde Ugglan skymta en argsint soldat med grön plåtrustning.
Tack vare snabba reflexer samt ett snubblande orsakat av svaga knän, kastade sig Ugglan ned i vasen på nytt.
Vasen skulle nog vid närmare eftertanke inte vara ett särskilt säkert skydd, så Ugglan kastade sig mot vasens innersida och vräkte omkull den mot golvet så att skärvorna yrde.
Med ett ryck satte sig Ugglan upp och undvek på det sättet att bli spetsad av treudden som nu istället drog upp en stor repa i den dyrbara mattan.
?Ta det lugnt, va?? sade Ugglan medan han reste sig upp ?du förstör ju hela inredningen i palatset!?
?Ska du säga!? skrek soldaten ?du kraschade nyss en ovärderlig vas!?
Lite skamset sneglade Ugglan mot platsen där vasen stått och sedan på skärvorna som låg runt honom i större delen av korridoren.
?Oj, eh ursäkta för det där?? sade Ugglan ?du råkar förresten inte veta vad din chef tänkt göra med prinsessan Eowyn??
?Självklart vet jag det!? skröt soldaten ?tillsammans med de andra sex?Vänta nu lite! Du är ju fienden. Jag ska inte prata med dig, jag ska döda dig!?
?Är du säker på att du vill göra det?? sade Ugglan skarpt ?jag har ju det här svärdet och allt.?
Utan att svara rusade soldaten rakt fram mot Ugglan som tvingades hoppa åt sidan för att inte bli spetsad och därför bara fick in ett halvtaskigt slag mot fiendens rygg med sitt svärd. Svärdet gled bara undan när det kom emot den starka rustning som skyddade soldaten som tvärstannade, vände sig om och svingade sin treudd i huvudhöjd mot Ugglan.
Genom en ren reflex höjde Ugglan sitt svärd för att parera och råkade på det sättet hugga av spetsen på den andres vapen.
Det hejdade inte soldaten som istället använde vapnet som en stav, vilket den också var vid det här laget.
Innan Ugglan hann reagera hade han fått sig ett ordentligt slag över huvudet som fick honom att se dubbelt och nästan tappa medvetandet. Det gav honom också en idé.
Långsamt gled han ned längs väggen och hamnade i en hög på golvet.
?Så går det om man djävlas med mig!? sade soldaten och böjde sig över sin slagne motståndare ?nu blir det fängelsehålorna för din del!?
Sedan slängde han bort staven och böjde sig ned för att lyfta upp fången då plötsligt denne visade sig vara vid medvetande genom att köra ett svärd genom magen på honom.
?Och så går det om man djävlas med mig!? sade Ugglan belåtet och drog ut sitt svärd.
När han kommit på fötter såg han sig om efter fler soldater, men kunde inte upptäcka några.
Det enda han behövde göra nu var att gå åt samma håll som typen som skulle hämta prinsessan så skulle han nog komma rätt.
Längs bort i korridoren gick en trappa ned till källaren. Det vore det självklara stället att låsa in någon på. Dessutom låg det åt ett sådant håll att den som gått efter prinsessan mycket väl kunnat gå ned för trappan.
Långsamt och försiktigt började Ugglan smyga ned för trappan. Gången var skumt upplyst och trappstegen var smala. Ett par gånger höll han på att falla handlöst ned i dunklet innan hans ögon vande sig vid mörkret.
I slutet av trappan kom han ned i en lika skumt upplyst gång som vred sig åt olika håll, varierade i breddlek och sick-sackade mellan bottenlösa avgrunder.
Med ostadig hand lyfte Ugglan upp en lerkruka som stod intill väggen och släppte ned den för stupet. Sedan lade han sig på golvet för att höra när den landade. Inget ljud hördes.
En sak var då säker; han tänkte inte börja springa nånstans nu när?
?Där är han!? ropade någon plötsligt.
En bit bakom honom kunde han se fyra beväpnade vakter varav den främsta bar på en lykta för att lysa upp vägen.
?Helvete!? väste Ugglan och började springa trots det han lovat sig själv alldeles nyligen.
Plötsligt slog hans fot emot något och han började falla.
?Farväl grymma värld!? snyftade Ugglan men slog sedan i marken med ett stönande.
Till sin stora förvåning var han ännu inte död, även om han snart skulle vara det att döma av soldaterna som var efter honom. Skenet från lyktan kom bara närmre och närmre och plötsligt glimmade någonting till i mörkret bredvid honom. Vad det än var så måste det ha varit det som han snubblat på. Han greppade föremålet med ena handen och hjälpte sig själv upp med den andra. En bumerang?! Varför låg det en bumerang här?
Förvånat stirrade han på föremålet i sin hand, men kom sedan att tänka på fienden som närmade sig. De var bara några meter bort vid det här laget.
Med ett våldsamt skrik kastade han bumerangen mot soldaterna i förhoppningar om att åtminstone fälla en av dem.
Hans skrik besvarades av de fyra soldaterna som skräckslaget upptäckte att något kom emot dem genom mörkret. I skenet från lampan, som fallit till marken men som fortfarande var hel, såg Ugglan hur de allihop vinglade till och höll på att falla ut över kanten. Där de stod var vägen som smalast och soldaterna höll på att falla åt båda hållen innan de fick grepp om varandra. En sekund senare hördes en låg duns och ett flertal förskräckta skrik.
Området runt lyktan låg tomt bortsett från bumerangen som plötsligt föll ned bredvid den och blev liggande.
Ugglan pustade ut en stund medan han försökte förstå exakt vad som hänt. Sedan gick han bort till lyktan och plockade upp den samt bumerangen. Vad skulle han göra av alla sakerna nu då? Han kunde ju inte gå och släpa på allt? Lösningen var enkel. Han stoppade bumerangen i mössan och tog lampan i ena handen och svärdet i den andra.
Den livsfarliga gången slutade i en trappa som såg ut precis som den förra. När han kommit halvvägs ned kunde han höra någon som pratade där nere.
?Släpp ut mig!? ropade en röst som måste tillhöra Eowyn
?Tyvärr, flicka lilla, men du behövs för att öppna porten? svarade samma röst som han hört tidigare.
Någonstans inom sig kunde Ugglan känna hur någonting värmde och han kände sig med ens mycket modigare. Resten av trappan flög han nästan nedför. Den här soldaten skulle minsann också få stryk! Om man kan spöa en svag liten soldat, så kan man lika gärna spöa en till!
En två meter hög figur iklädd en skinande svart rustning vände sig om när Ugglan stormade in i rummet. I sina händer höll han en enorm morgonstjärna.
?Ville du något?? undrade figuren.


Namn: ugglan
E-post:
Tid: 19:19
Datum: 2001/06/21