...och här kommer den:
______________________
Kapitel 3
?Såja, nu ska vi ta det lilla lugna?? sade Ugglan och såg sig om efter en plats att ställa ned lyktan på. Bakom soldaten stod Eowyn i en cell, men det gällde att ta en sak åt gången.
När han böjde sig ned kände han ett vinddrag över huvudet som nästan fick honom att tappa mössan. En smäll hördes då mettal slog emot sten och ett litet regn av grus föll över Ugglan. Sedan ryckte soldaten till sig klotet på nytt.
?Hej, du tjuvstartade!? utbrast Ugglan.
?DÖ!? skrek soldaten och slungade återigen iväg sitt vapen mot Ugglan som tog ett skutt åt sidan. Ett ekande ljud drog genom rummet då klotet slog emot väggen och orsakade ett nytt stenregn.
?Eh, kan vi inte prata om saken?? undrade Ugglan som inte ens kunde komma nära sin motståndare.
?Jag pratar inte med lik!? svarade soldaten och anföll på nytt.
Den här gången planerade Ugglan sitt hopp lite bättre och landade invid ett par lerkrukor. Dessa fick duga som ett sorts provisoriskt vapen då Ugglan slungade dem mot fienden. Med varsitt klirr slog de in i soldatens hjälm.
Soldaten bara skrattade åt det dåliga försöket och anföll Ugglan som nu satt ned och därför utgjorde en mycket enkel måltavla.
På något konstigt sätt lyckades Ugglan ändå hoppa upp i luften, ta spjärn emot väggen med båda fötterna och kasta sig i sidled åt det håll han ställt lyktan. När han slog i marken gjorde han en volt och snappade åt sig lyktan innan han försvann uppför trappan.
?Ledsen prinsessan, men du får nog hitta någon annan hjälte!? skrek han.
?Kom tillbaks hit och rädda mig!? skrek prinsessan och slog händerna mot gallret i ilska.
?Just det, din fegis!? ropade soldaten och sprang efter ?kom tillbaka så jag kan göra köttfärs av dig!?
Med lyktan framför sig för att lysa upp vägen fortsatte Ugglan springa när han kommit uppför trappan. Precis när han nått de bottenlösa hålen tog oljan i lampan slut och han tvärstannade.
?Det är inte sant!? skrek Ugglan och såg sig om så långt han nu kunde se i mörkret. En bit bort stod ännu en av dessa lerkrukor. Tänk om det nu kunde finnas lite olja i den?
För en gångs skull gick något som det skulle häromkring. Det var knappt så han trodde det var sant!
Bakom honom steg soldaten ut på gången och gjorde sig beredd att svinga sitt vapen medan han betraktade sin fiende som reste sig upp tre meter längre fram.
?Lord Uggla! Se upp!? hörde en röst helt plötsligt.
Det var tydligen Prinsessan med sin telepati som ville att han skulle titta uppåt. För att göra henne till viljes innan hon skulle dö lyfte han blicken mot taket. Detta medföljde att bumerangen, som låg i hans mössa, fick mössan att falla ned från hans huvud.
Förtvivlat slängde sig Ugglan till marken och räddade sina prylar innan de föll ned i avgrunden.
Återigen hördes ett susande över hans huvud och han förstod vad det betydde, han hade haft tur där. Sedan blev han aningen förvänad. Ingen smäll? Inget stenregn?
Plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik som närmade sig Ugglan i enorm hastighet. Ugglan handlade instinktivt och kurade ihop sig på marken. Ett kraftfullt vinddrag for genom hans långa hår då soldaten for skrikande över huvudet på honom.
?Så går det när man kedjar fast sig själv i sitt vapen!? ropade Ugglan efter soldaten medan denne for ut över stupet. Från och med nu var han bara tvungen att slåss ordentligt.
Stolt kom Ugglan in i rummet där prinsessans cell var belägen.
?Du trodde väl inte att jag skulle lämna dig?? frågade han och försökte spela oberörd.
?Vad hände?? undrade Eowyn ?jag kände bara att du var i fara och försökte varna dig??
?Seså, prinsessan? sade Ugglan ?inte behöver du varna mig. Jag klarade mig bra själv.?
?Ja, ja?? sade prinsessan ?släpp ut mig nu!?
?Hur då?? undrade Ugglan.
?Använd nyckeln som den där soldaten hade i sitt bälte, du kan inte ha missat den.?
?Eh, jo?alltså? började Ugglan ?var den där nyckeln viktig??
?Jag tror det var den enda som kunde öppna det här låset, ja? svarade hon ?hur så??
?Jo, du vet de där avgrundshålen som man går förbi när man ska hit??
?Ja???
?Det kan vara så att nyckeln liksom??
?Säg inte att nyckeln föll ned där?!? utbrast Eowyn.
?Nja, de föll inte direkt ned?? sade Ugglan och harklade sig ?men vakten hade den med sig.?
?Menar du att du lät honom sticka??
?Eh, nej?men?vakten föll liksom? sade Ugglan ?jag kastade ned honom i ett av hålen.?
?Och HUR har du tänkt att jag ska komma ut nu då?? undrade prinsessan.
?Se det från den ljusa sidan?? sade Ugglan ?nu kommer ju inte fienden åt dig heller.?
?Oj, vad glad jag blir? morrade Eowyn.
Ugglan såg sig om i rummet efter något som kunde hjälpa till. Det enda som fanns där inne var ett stort bord?
?Backa undan nu, prinsessan? sade Ugglan och tog tag i bordet.
?Du tänker väl inte??? utbrast hon förskräckt och backade undan från dörren.
Med en smäll slog bordet in i dörren och plötsligt fylldes rummet med damm och rök. Ytterligare ett par smällar hördes innan dammet slutligen lade sig.
När Ugglan öppnade sina ögon upptäckte han att hela cellen var full med bråte, förutom just det hörn som Eowyn krypt ihop i.
?Det var nära att du mosade mig, din klant!? skrek hon och försökte ilsket borsta bort dammet från sin klänning.
?Äh, du kom ju ut i alla fall? sade Ugglan ?kom nu så går vi.?
?Vänta lite!? ropade prinsessan ?du tänker väl inte gå ut genom palatsets portar och hoppas att ingen upptäcker dig??
?Jag kom ju in, gjorde jag inte?? svarade Ugglan men kom att tänka på att han hoppat ned från muren, vilket skulle innebära vissa små problem ?vet du någon bättre väg??
?Jo, det finns en hemlig gång inne i tronsalen. Jag kan visa vägen? sade prinsessan och började gå uppför trappan.
?Ok, ok?? sade Ugglan ?du tror inte att du skulle vilja informera mig om vad som hänt här? Varför jag måste rädda dig och allt??
?För länge sedan började ett rykte gå genom landet. Det talades om ett gyllene land som låg undangömt. Många personer försökte hitta Det gyllene landet, men ingen återvände. Så en dag började ondskan plötsligt sippra ut ur Det gyllene landet och den vise konungen lät stänga av den enda vägen dit. Med hjälp av sju visa män förseglade han porten på det att den aldrig mer skulle öppnas? förklarade Eowyn ?men allt det är historia och nästan ingen minns det längre.?
?Och vad har det med saken att göra?? undrade Ugglan förvirrat.
?För ett tag sedan kom en magiker till detta land?Flamnaghim, som han kallade sig. Han jobbade ett tag som min far kungens rådgivare innan han tog över helt och hållet. Jag fruktar att min far är?? Eowyns röst blev svagare mot slutet men sedan fortsatte hon ?Och nu har de vise männens ättlingar börjat försvinna. Jag tror att Flamnaghim har rövat bort dem för att kunna öppna porten till Det gyllene landet.?
När de kom in till tronsalen knuffade de undan en stor hylla och en hemlig gång uppenbarade sig. Det var mörkt där inne och Ugglan var tvungen att gå före med sin lykta.
?Och du är en av de här ättlingarna?? undrade han.
?Ja, och jag tror jag är den sista? svarade hon ?om Flamnaghim får tag på mig??
?Ta det lugnt, jag har räddat dig nu? sade Ugglan ?vart leder den här gången??
?Vi borde komma upp i helgedomen strax norr om palatset? sade prinsessan ?gubben som bor där kan hjälpa oss, vi är säkra där.?
?Vad menar du med ?vi borde?? Är du inte säker på var vi kommer upp??
?Jag har aldrig använt den här vägen? förklarade Eowyn ?det är inte varje dag man blir fängslad av ondsinta magiker, vet du!?
?Fanns det ingen annan väg?? undrade Ugglan ?det är ju fullt med råttor och Gud vet vad häromkring!?
(Föregående mening har inget som helst med Known but to God att göra)
?Det är inte långt kvar nu?? sade prinsessan ganska frånvarande medan hon stirrade ut i mörkret efter hotfulla råttor ?snart kommer vi till en gammal grind, och sedan är vi nästan framme.?
Mycket riktigt så kom de fram till grinden, och upptäckte att den var låst.
?Så där ja, prinsessan! Vad gör vi nu?? undrade Ugglan ?ska jag gå och leta reda på ett bord, eller vad har du tänkt dig??
?Självklart inte? sade Eowyn ?nyckeln ligger under krukan där.?
?Menar du den här?? undrade Ugglan och lyfte på en kruka. Där under låg en liten bronsfärgad nyckel och glimmade i skenet från lampan.
Plötsligt kom en lite råtta springande och snappade åt sig nyckeln.
?Han tog nyckeln!? utbrast Ugglan och sprang efter.
?Ta det försiktigt!? ropade prinsessan efter honom.
?Det är ju bara en råtta!? invände Ugglan.
?Jo, men det var inte så jag menade? svarade Eowyn ?jag menade att du inte ska kasta ned honom för ett stup när du är klar!?
Det tog inte särskilt lång tid att hinna ifatt råttan, trodde han i alla fall. Det var lite svårt att säga eftersom de var så många.
?Jag varnar er!? ropade Ugglan ?hit med nyckeln, annars börjar jag hugga ned er en efter en!?
Då fick han plötsligt syn på en råtta som var större än de andra. Det var inte så svårt att upptäcka den råttan egentligen, den var ju större än de andra. Och den var VERKLIGEN större än de andra. Även om man jämförde med Ugglan, så var den hyfsat stor. Ordet ?rått-wailer? dök plötsligt upp i ugglans huvud, men han förkastade tanken.
?Säg inte att den där lilla djäveln gav dig nyckeln?? utbrast Ugglan förtvivlat.
Med ett sorts råttaktigt leende öppnade den munnen och blottade på så vis en lång rad huggtänder samt ett kopparfärgat föremål som bara kunde vara en sak.
?Såja, fin liten råtta?? sade Ugglan och backade undan.
Råttan följde efter i samma takt med effekten att Ugglan vände sig om och flydde i panik med ett helt gäng råttor efter sig.
Vid grinden stod prinsessan Eowyn och väntade. Hur kunde det ta så lång tid att hämta en nyckel?
Plötsligt hördes ljudet av fotsteg i det grunda vattnet som täckte golvet och sedan fick hon se Ugglan komma springande. Efter sig hade han massor av argsinta råttor.
?Vad står på?? frågade hon då Ugglan kom fram.
?Vad som står på? Jag blir jagad av råttor och just nu har jag ingenstans att ta vägen!? utbrast Ugglan och vände sig om med ryggen mot grinden och svärdet i högsta hugg.
Plötsligt föll han och allt blev svart.
________________
Jag ville inte slösa, så jag satte in det här, alla kommer att hitta det ändå :@)