Den här gången orkar jag inte skriva någon personförteckning eller "Detta har hänt". Har för litet tid. Ni som är intresserade kan ju kolla förra avsnittet av Trumvirvel.
Okej, här kör vi:
Jag marerialiserades på Forumet med ett fruktansvärt leende på läpparna. De som befann sig i Forumet just då kunde senare svära på att de hade sett en lång mörk gestalt med lie följa efter mig. Men sånt brydde jag inte min vansinniga hjärna med då. Jag var nämligen inställd på en sak. Förintelse!
Jag vandrade fram genom Forumet och sprutade eld åt alla håll och kanter. Stympade lik föll ner på golvet.
Ugglan dök upp framför mig och vrålade: "Satans idiot! Vad tror du att du pysslar med? Lämna ondskan och bli munk!"
Jag stirrade bara på honom. Ugglan torkade nervöst kallsvetten ur pannan.
"VAD MENAR DU?" frågade jag med Dödens känslokalla stämma.
Så höjde jag handen och skickade en stråle av eld mot honom.
Men Ugglan dog inte. Man dödar inte en skicklig magiker hur som helst. Ugglan klarade sig undan med bara några aningen svedda stjärtfjädrar tack vare att han dök rakt mot eldstrålen och använde dens magi till att skapa sig en lucka i tiden.
Jag blev arg. Faktiskt, riktigt på riktigt arg. Jag höjde mina händer och åkallade de mörka krafterna.
"Nej!" ropade en silverklingande stämma.
Jag vände mig hotfullt om. Där stod Eowyn och såg arg ut.
"Är du helt dum i huvudet?" frågade hon. "Du råkade just döda Known but to God!"
Jag såg mig villrådigt omkring.
"Kommer nåpgon att sakna honom då?" frågade jag.
"Nääääää, men vet du... Principer."
Jag skrattade. Ett kallt skratt. Eowyn såg vagt rädd ut.
"Du är inte Remik längre," väste hon. "Du har blivit ondskans herre Klas. Värre än Klas."
"Skarp iakttagelse," väste jag.
Hon lyfte trotsigt huvudet och rusade iväg. Jag såg efter henne. Jag höjde handen för att pulverisera henne, men kraften kom inte. Jag kunde inte använda min magi!
Och plötsligt stod hon där igen, Eowyn. Men nu höll hon en pepsiburk i handen. Hon öppnade den, och kastade. Jag såg skräckslagen dens färd genom luften. Den träffade mig, och det brände som eld. Jag vrålade. En jättelik stråle av eld flög upp mot Forumets tak och pulveriserade det. Jag skrattade. Alla som befann sig inom tio mils omkrets brann upp.
Ur röken kom någon vandrande ut. En svartbränd sotig figur. Den hade inga krafter. Den var vit som snö i själen. Äntligen. Den mindes hetta. Men det var allt. I allt annar var dens minne tomt. Den visste inte att den var jag,.
Rätt kusligt va? Missa inte det avsnitt som kommer nästa vecka för det är det sista.