Äh, när jag ändå sitter vid datorn kan jag lika gärna skriva färdigt Trumvirvel.
Det har varit en lång väg. Nåja, kanske inte, men 10st avsnitt är ändå 10st avsnitt. Och det har kommit ett varje vecka, så det har nästan blivit något av en vana. I alla fall för mig. Men nu tar den alltså slut. Jag vill först och främst tacka Forumets medlemmar, speciellt Flamnag, Ugglan och Nibelung, vars namn jag har använt rätt så flitigt i denna serie.
Oh yeah, spänn fast säkerhetsbältena, för nu kör vi!
Varelsen vandrade tyst genom de rykande ruinerna av Moskva, som en gång hade varit Pingisbollvärldens mest stinkande stad. Det var den förrästen fortfarande. Det stank nämligen fruktansvärt av rök och ruttnande lik.
Varelsen böjde sig ner och skrapade med en sotig tass i marken. Överallt runt honom låg liken av människor han hade älskat. Vänner vars ögon aldrig skulle stirra ursinnigt på honom igen. Ansikten som var fruktansvärt vanställda av elden som hade härjat.
Varelsen sjönk darrande ner på bakbenen och ylade sorgset.
Hans ögon sken gula i natten.
Plötsligt kände han en lukt. En lukt som framkallade minnen av det förflutna. Från hans tidigaste barndom.
En skugga steg fram ur natten.
"Farbror Fantasy," sade den sakligt," har sänt mig."
Varelsen ylade till av förskräckelse.
"Inte det namnet. Det är farligt att säga!"
Skuggan log. "Så något minns du ännu. Än gång var du mäktig. Mäktigare än mig. Finns det fortfarande kvar inom dig? Eftermiddagens furste." Orden dröp av förakt.
En tanke dök upp i varelsens huvud.
" Du... du är...".
"Ja," log skuggan. "Det är jag. Olaf. Du känner mig säkert ännu som "Sandlådans svikare."
Ett minne steg upp till ytan. Varelsen mindes sin barndom. Då hade en sandlåda han älskat och kämpat för förstörts. Bränts upp! Av Olaf, Sandlådans svikare.
Varelsen skakade på huvudet. Skuggan log igen.
"Du är illa däran, V@rulv," sade Olaf. "Jag önskar att vi hade en av systrarna här, för mina helande krafter har aldrig varit starka. och Farbror Fantasys magi är smärtsam."
Olaf mumlade några ord. Det ryckte till i varelsens kropp. Det kändes som om eld flöt genom dens ådror.
När smärtan försvann reste varelsen sig ostadigt.
"Nu minns jag," sade den. "Jag är Remik V@rulven! Och jag..." Han såg de stympade kropparna omkring sig. Hans blick fastnade på ett ansikte.
"Eowyn," kved han. "NEeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!!!"
Olaf skrattade. Sedan försvann han.
Remik såg sig förtvivlat omkring. Sedan höjde han händerna och kallade på magin. Den kom snabbt och flödade genom hans ådror. Han riktade den mot sig själv, inställd på förintelse.
Han skulle just avsluta sitt liv då någon ropade: "STOPP!"
En mörk mantelklädd gestalt kom fram ur skuggorna.
"JAG VILL INTE HA DIG I MINA SALAR," sade Döden. "JAG GER DIG VAD SOM HELST BARA DU SLUTAR."
Remik såg trotsigt på Döden.
"Kan du ge livet till mina vänner?" frågade han.
Döden såg besvärad ut.
"TJA... EH, DU VET, DET ÄR MOT REGLERNA."
Remik höjde händerna.
"NEEJ!" ropade Döden. "JAG GER MIG!"
Remik sänkte händerna.
Döden försvann.
Sedan hände allt på en gång. Likens skador läktes och de reste sig och gnuggade sig i ögonen.
"Vad Fan är klockan?" frågade paddus sömndrucket.
Remik såg sig omkring. Där var alla hans vänner. Vid liv igen. Han skulle kunna leva ett fint liv, men han visste vad han måste göra.
"Farväl," viskade han sorgset. Han började gå ut i dimman. Ingen hann fast honom. Alla var för trötta. Några rusade i alla fall efter honom.
"Vart för han?!" ropade Alandor. "Han var här nyss!"
De såg neråt. Där låg det. Liket efter Remik V@rulven. De bar hem det där det traditionellt brändes upp.
Men samtidigt...
Remik såg sig omkring. Så nu är man död, tänkte han. Det var inte så farligt.
Då hördes det skrik.
"REMIK!"
"Remik!!!"
Det var Döden och en annan man. Döden såg arg ut och mannen såg vagt bekant ut. Jag kände honom! Det var Pumbah, kapten på båten "Själsslukaren". En man vars liv jag hade berövat. Jag suckade. Att dö var inte svårt. Det var JÄTTESVÅRT.
Trumvirvel slutar här. Det kommer inte att bli någon fortsättning. Orsaken till dett hittar ni i inlägget ovan detta som går under namnet R.I.P.