Kapitel 4
?Lord Uggla! Vakna, Lord Uggla!?
?Inte nu igen?? stönade Ugglan och satte sig upp.
Sedan öppnade han ögonen och såg sig om. Det här var inte hans hus?
Det här var en kyrka. Dessutom stod prinsessan Eowyn och en gammal man vid hans sida där han nu satt på golvet.
?Vad hände?? halvmumlade Ugglan och kände på bulan som han fått i bakhuvudet.
?Jag vaknade plötsligt och kände att jag måste gå ned i källaren? förklarade mannen som stod bredvid honom ?prinsessan kallade på mig med telepati.?
?Det förklarar inte vad som hände med mig? stönade Ugglan och ställde sig upp ?och vem är du förresten??
?Det här är Blue Wolf, han är präst i den här kyrkan?? började Eowyn.
?Ja,ja, kan ni inte svara på frågorna i rätt följd i alla fall?? undrade Ugglan.
?Jag sprang ned i källaren och så kom jag fram till den där grinden? förklarade prästen ?där fick jag se att ni var illa ute och så skyndade jag att låsa upp??
?Utan att ta någon hänsyn till att jag stod och lutade mig mot grinden!? utbrast Ugglan ?har du sett vilken bula jag fått??
?Mår du bättre nu?? frågade Eowyn med sammetslen röst.
?Jo?? sade Ugglan ?jag är ju inte avsvimmad i alla fall.?
?Den där Flamnaghim måste stoppas? sade prinsessan ?men han är en mycket stark och ond magiker, så det är nästan lönlöst att slåss mot honom.?
?Om inte du kan få tag på det legendariska Mästersvärdet förstås? sade prästen ?det är ett förtrollat svärd som till och med skulle kunna besegra en så stark magiker som Flamnaghim.?
Ugglan, som förstod precis vad som förväntades av honom, frågade: ?Och var kan jag få tag på svärdet??
?Jag vet inte så mycket om just den saken?? sade prästen ?men du kan ju ta och fråga byns gamling, han lär vara släkt med de sju vise männen i rakt nedstigande led.?
?Varför har inte han blivit infångad då?? undrade Ugglan.
?De sju ättlingarna måste vara flickor, förstår du väl!? utbrast Eowyn.
?Aha??
?Vad du nu måste göra är att gå till byn Kakariko och prata med gamlingen? förklarade prästen utifall att Ugglan inte förstått de än ?jag tar hand om prinsessan så länge, hon är trygg här.?
När Ugglan gått ut genom portarna upptäckte han att det fortfarande var ganska mörkt ute, även om det vid det här laget redan började bli morgon.. Dessutom regnade det fortfarande och det var en bra bit att gå till Kakariko.
?Nu tar jag och skiter i det hela? sade Ugglan för sig själv där han gick i regnet ?jag har inte fått en blund på hela natten, så nu går jag hem och lägger mig!?
Så som det regnade och höll på tänkte han då inte kuta omkring och leta efter någon gamling, så det så. Där hemma låg hans säng och bara väntade på att han skulle komma hem?
Prinsessan fick allt klara sig själv, eller hitta en annan hjälte. Ugglan hade ju inte något med det här att göra ändå.
Under slutet av natten drog regnovädret iväg och solen gick upp på en klarblå himmel. Där hemma låg Ugglan och sov i sin mjuka säng.
Han hade inte sovit särskilt länge innan han vaknade. Om han inte misstog sig rejält så hade något utanför huset gett ett ljud ifrån sig. Det lät lite som klickande och vapenskrammel vilket förbryllade Ugglan. Varför skulle någon, eller av ljudet att döma flera, beväpnade personer stå utanför hans hus?
Ett svagt minne trängde in i Ugglans huvud: han hade varit med om en olycka. Det var fel minne; inte alls det han tänkt sig minnas och han visste inte ens varför han tänkt sig det som ett minne överhuvudtaget.
Minnet var om en mörk natt då han tvingats stiga upp ur sin mjuka säng för att rädda en vacker prinsessa. Nu när han var lite mer vaken mindes han. Han hade räddar den sköna prinsessan Eowyn ur Flamnaghims våld. Det var faktiskt mycket tänkbart att Flamnaghim kommit på vad han gjort och skickat soldater efter honom.
Plötsligt knackade det på dörren och Ugglan gick för att öppna. Innan han kommit fram sparkades dörren in och där på andra sidan stod ett par soldater i skinande blå rustningar och skarpa svärd. Dessutom stod ett par gröna soldater med treuddar på varsin sida om de andra två. För att inte tala om det halvdussin soldater som stod längst bak och siktade på honom med pilbågar.
?Jag köper inget!? ropade Ugglan och smällde igen dörren rakt i ansiktet på de förvånade soldaterna. Sedan sprang han så fort han kunde till baksidan av huset, snappade åt sig sitt svärd och öppnade fönstret.
På nytt sparkades dörren in och soldaterna stirrade på Ugglan medan denne klev ut genom fönstret. Ett flertal pilar slog in i väggen runt fönstret och när Ugglan just kommit ut fick han dessutom en pil rakt genom sin mössa.
Ugglan stirrade på sin kära mössa som nu hade två hål igenom sig. Sedan stack han in huvudet genom fönstret på nytt.
?Den här ska ni få betala för!? skrek han åt soldaterna och viftade med mössan innan han tvingades dra tillbaka huvudet för att inte bli träffad av de pilar som kom flygande mot honom.
De andra soldaterna kom just då runt hörnet på huset och lyfte hotfullt sina svärd.
?Du är arresterad i kungens namn!? ropade en av dem ?ge upp, så kommer du inte att dö på en gång!?
Ugglan, som inte kände för att dö långsamt i en fängelsehåla, gav inte upp. I stället tog han ett skutt ned för backen och började, av någon konstig anledning, springa i riktning mot palatset. För sent insåg han vart han var på väg, och det genom att ytterligare fem soldater kom från det hållet. Precis innan han sprang in i famnen på dem lyckades han dock vända, men då hade de andra soldaterna nästan skurit av hans flyktväg.
Med pilarna vinande runt huvudet lyckades han i alla fall springa förbi dem och svängde österut längs landsvägen. Sedan svängde han av norrut, eftersom Hyliasjön skulle ha stoppat hans flykt söderut och vägen österut upphörde.
Hela tiden hade han soldaterna efter sig, men han kände på sig att om han bara kom över bron så skulle allt ordna sig. Då skulle han kunna söka skydd bland kullarna i öst och där skulle soldaterna aldrig hitta honom.
Oturligt nog möttes han på andra sidan bron av ett helt gäng soldater som därmed skar av hans flyktväg. De hade antagligen bara behövt gå österut från palatset för att komma hit och få honom i fällan.
Det enda han nu kunde göra var att springa tillbaka över bron och hoppas på att komma över innan de andra soldaterna kom emot honom. Vilket de förstås hann göra också.
?Ge upp!? ropade en av soldaterna ?du har ingenstans att ta vägen!?
Ugglan såg sig om där han stod mitt på bron. Jo, nog hade de rätt alltid. Eller hade de?
Långsamt förflyttade han sig närmre kanten av bron och stirrade ned i den våldsamma strömmen och de vassa klipporna som väntade tio meter längre ned.
Soldaterna kom närmre och närmre från båda hållen och Ugglan kunde inte göra något åt det.
?Ni får mig aldrig!? skrek han och kastade sig över kanten. Ett regn av pilar öste ned på platsen där han nyss stått och soldater rusade fram till kanten för att titta ned.
Det sista Ugglan kände var ett våldsamt slag mot ryggen och vatten som sköljde över honom, eller så var det det att han sjönk. Han misstänkte det senare. Allting blev mörkt och kallt och en bit ovanför sig kunde han höra ett flertal plums då soldater hoppade efter honom.
?Vilka idioter? tänkte han ?hoppa i med rustningarna på!?
Själv hade han simmat upp till ytan om han inte varit för trött; kroppen ömmade efter nedslaget och det kalla vattnet fick honom att domna bort?