Jag tyckte att namnen i covenant-böckerna var befriande okomplicerade och enkla fjärran från tex jordans rabblande av konsonanter. En av de starkaste delarna i "krönikerna om Thomas Covenant den Klentrogne" tycker jag var att man fick följa med i karaktärernas resonemang och filosoferande på ett underbart sätt. Ibland retar jag mig på böcker som bara nämner att den och den personen hade ett resonemang om det och det.
Det var nog jag som skrev att Eddings böcker bara var dialog (vet att jag skrivit något liknande här nån gång iallafall). Med tanke på hur tjocka hans böcker i regel är och hur många tycker jag helt enkelt att de var för stressande (läste trilogin Elenien någontting). Jag var nog road av böckerna ett tag men jag tröttnade helt enkelt, replikerna gick ju påungefär samma sätt hela tiden dessutom. Nog kan man se karaktärerna som karikatyrer, men jag tyckte ändå att de var för ytliga för att hålla intresset uppe. Dessutom tyckte jag nog historien var allt för orealistisk utan att motivera det.
Däremot kan jag uppskatta prosa uppbyggd med så mycket dialoger, om det är en kortare historia.
Böcker med mycket utförliga beskrivningar på allt och alla, är tycker jag ofta lite sega i början. Men när jag vant mig vid det och väl kommit in i boken uppskattar jag det oftast.
Ett extremexempel var för mig "Rosens namn" (är den svenska översättningens namn "Rosens namn" eller "I rosens namn")
De första ca 200 hundra sidorna kändes obeskrivligt sega stundtals, med sina ibland flera sidors rabblande och beskrivande av tex inredningeni en kyrka. Men därefter vände det och boken blev för mig en mycket stor läsupplevelse. Faktist både spännande, rolig, intresant,och kanske främst oerhört fashinerande.
(Är ju inget fantasyverk men jag nämde den ändå som exempel (tror jag))